February
Monday 19 March 2012 photo 1/1
|
ehe <3
Det är svårt det här.
Att hitta tillbaka.
Till viljan, lusten, lyckan och alla känslorna.
Det var ju som sagt ett bra tag sedan.
Visst har jag känt saker någorlunda, men aldrig på riktigt.
Allt har bara varit en inbillning, ett sätt att försöka anpassa mig.
Anpassa mig till det normala, så som alla andra är, så som jag faktiskt en gång var.
Jag försöker att minnas tillbaka till den tidpunkt då det förändrades.
Jag har alltid intalat mig själv att det skulle vara sisådär två år sedan sist.
Sedan då jag kände saker på riktigt. Sedan jag var vid liv så att säga.
Men kanske det sträcker sig tillbaka längre än så. Kanske.
Sorgligt nog minns jag faktiskt inte och har inte ägnat större vikt att memorera händelser.
För det har ju inte direkt hänt något. Vilket kan försvåra det huvudsakliga att hitta tillbaka till det "något" jag inte ens kan definiera.
Men kanske spelar det inte så stor roll när det blev en vändning? Kanske det enda som spelar roll är jag försöker vända tillbaka det, tillbaka till det normala igen.
Dock har jag tappat definitionen av normalt. Av mig själv.
Jag vet ju dock att jag inte är normal, är sjuk så att säga.
Har det lixom på papper med tydlig klar text.
Ändå kan det vara så svårt att inse. Att förstå sanningen.
Jag är oviss och omedveten om allt just nu.
Att inte veta ut eller in skrämmer mig faktiskt när jag nu funderar kring det.
Jag vet faktiskt inte ens om jag i själva verket vill hitta tillbaka.
Jag är ju så nöjd med där jag står just nu. Att bara stå still.
Fast nöjdast hade jag ju sannerligen varit om det inte hade funnits något överhuvudtaget.
Att inte finnas till alls.
Fast det är ju därför jag besöker dig, det förflutna, så ofta.
Besöker den enda plats jag faktiskt känner till.
För att kunna veta hur det var.
Kanske är det värt det?
Värt att försöka hitta tillbaka trots allt.
För när jag väl försöker minnas, så minns jag att förmågan att känna saker.
Ja, den var ganska awesome ändå.
Men, det är svårt.
Men livet är ju så, långt från simpelt.
Men frågan återstår.
Är det ens värt att försöka.
Kommer jag en dag i framtiden att tacka mig själv?
Eller kommer jag istället att förbarma mig själv för att jag dragit ut på eländet ännu mer?
Jag söker egentligen mer svar än dessa. Mer frågor jag aldrig kan få svar på.
Hade ärligt talat blivit ganska rädd om jag faktiskt redan nu visste.
Då hade det inte funnits någon mening. Inte för att det finns någon vidare mening nu heller.
Men någon dag.
Jag vet inte vilken.
Kommer jag också att inse att jorden är rund.
Och varför vi alla valt att stanna kvar på den platta, egentligen runda, planeten.
Hoppet finns väl ändå där så att säga.
Någorlunda i alla fall. Nog för att kanske försöka.
Kanske.
Annons
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/cicter/503240658/
Visa toppen
Show footer