February
Thursday 13 December 2012 photo 1/2
|
Ish. Snart är det nyår och ett nytt år.
Hur har ert år varit hmz?
Förra nyåret spenderade jag övergången (dvs. tolvslaget) mellan 2011 till 2012 med att leta efter min kompis. När jag väl hittade henne inne på en krog blev saker och ting skevt så vi gick hem.
Mitt 2012 har varit så sjukt jävla LÅNGT år. Så himla mycket har hänt. Stora saker. Ska försöka beskriva det någorlunda kortfattat..
Jag har inte alltid varit ostabil och konstig, bara några år tillbaka säger dem. Men i början av detta året, i januari, blev jag riktigt tom och gick in i mig själv som aldrig förr. En ständig ångest, tomhet, deppighet, hopplöshet och ständigt ha känslan om att inte vilja leva. Det var den enda känsla jag faktiskt hade. Utöver det var jag tom.
Det är svårt för mig att förklara hur det var. Eftersom jag var aldrig närvarande i mitt eget liv. Människor runtomkring mig försökte skaka om mig och väcka mig. Men det var en omöjlighet. Tillsist blev min mamma så orolig och jag gick med på att låta mig övertalas.
Efter ett flertal hit och dit på sjukhuset. Läkare hit, psykologer dit osv. Så blev jag diagnostiserad med kommentaren "Du är ju högt, gradligt och sjukligt deprimerad. Du skulle kommit hit för över två år sedan".
Med det sagt fick jag piller utskrivet och en psykologkontakt. Dock infann sig aldrig hoppet om att någonting ens kunde bli bättre. Jag ville aldrig att det skulle det.
Nu i efterhand kan ingen riktigt begripa de skillnader som faktiskt inträffat. Men det kom inte av sig själv. Det gör det aldrig. Men jag var trött på att bara kunna överleva. Jag ville ju leva också.
Någon gång mellan allt detta tog jag beslutet om att aldrig mer äta ett djur. Det är något utav de bästa besluten jag gjort i hela mitt liv. För djuren, miljön och ja, mig själv.
Någon gång i april tog jag även mitt körkort. Kanske inte låter som en big deal, men jo. För mig var det som så. Jag är glad att det är gjort. Som i helvete.
Många som känner mig vet att sedan den dagen jag föddes (typ..) alltid önskat mig en hund. En vän för livet lixom. I början av året var ett helvete och i ren desperation gjorde mina föräldrar allt dem kunde för att jag skulle må bra.
Dem gav mig ändå tillåtelse till att köpa hund. Visst kände jag hur livet vände på något sätt. Som så många år jag väntat. Men jag var rädd. Jisses så rädd. Jag kanske inte skulle klara av det. Men jo, det gjorde jag väl. Kanske inte så bra som jag hade velat. Inte så bra som jag hade kunnat om jag vore frisk. Men vad gör det egentligen? Kärleken mellan oss är i alla fall större än det flesta stora ting och jag ångrar inte en sekund att Aiko blev min.
Sommaren kom och Aiko var den enda i mitt liv i princip. I och med henne, träning, tv-spel och andra typer av sysselsättningar försökte jag komma tillbaka till livet igen. Det funkade visserligen halvdant. Men att jag försökte (och försöker..) är väl hälften vunnet.
Med hösten och den pågående vintern fortsatte saker att inträffa. Jag började socialisera mig (utifrån ett utvecklingsperspektiv) och träffa nya människor både över diverse sociala medier likväl även i verkligheten. Vissa mer betydelsefulla än andra.
Sen så flyttade ju även Pontus hem, en av mina bästa kompisar som var ifrån mig i flera månaders tid. Det är en stor sak. Då det finns en viss trygghet han förmedlar i och med att jag känt honom under en sådan lång tid och våran relation till varandra alltid varit ordinär.
Jag är väl inte riktigt den som babblar på såhär. Jag menar inte att gnälla över livet, utan mer på ett tacksamt sätt beskriva kontrasterna mellan början och slutet av året.
Mycket hände. Mycket hos mig själv. På gott och ont.
Jag kanske inte är lycklig och ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli det. Däremot kan tanken på allt jag orkat med och allt det positiva som detta året fört med sig göra mig lätt och varm i kroppen. Det är en underbar känsla. En känsla jag aldrig trodde skulle närvara sig i min kropp igen. Någonsin.
Jag har inte alltid varit ostabil och konstig, bara några år tillbaka säger dem. Men i början av detta året, i januari, blev jag riktigt tom och gick in i mig själv som aldrig förr. En ständig ångest, tomhet, deppighet, hopplöshet och ständigt ha känslan om att inte vilja leva. Det var den enda känsla jag faktiskt hade. Utöver det var jag tom.
Det är svårt för mig att förklara hur det var. Eftersom jag var aldrig närvarande i mitt eget liv. Människor runtomkring mig försökte skaka om mig och väcka mig. Men det var en omöjlighet. Tillsist blev min mamma så orolig och jag gick med på att låta mig övertalas.
Efter ett flertal hit och dit på sjukhuset. Läkare hit, psykologer dit osv. Så blev jag diagnostiserad med kommentaren "Du är ju högt, gradligt och sjukligt deprimerad. Du skulle kommit hit för över två år sedan".
Med det sagt fick jag piller utskrivet och en psykologkontakt. Dock infann sig aldrig hoppet om att någonting ens kunde bli bättre. Jag ville aldrig att det skulle det.
Nu i efterhand kan ingen riktigt begripa de skillnader som faktiskt inträffat. Men det kom inte av sig själv. Det gör det aldrig. Men jag var trött på att bara kunna överleva. Jag ville ju leva också.
Någon gång mellan allt detta tog jag beslutet om att aldrig mer äta ett djur. Det är något utav de bästa besluten jag gjort i hela mitt liv. För djuren, miljön och ja, mig själv.
Någon gång i april tog jag även mitt körkort. Kanske inte låter som en big deal, men jo. För mig var det som så. Jag är glad att det är gjort. Som i helvete.
Många som känner mig vet att sedan den dagen jag föddes (typ..) alltid önskat mig en hund. En vän för livet lixom. I början av året var ett helvete och i ren desperation gjorde mina föräldrar allt dem kunde för att jag skulle må bra.
Dem gav mig ändå tillåtelse till att köpa hund. Visst kände jag hur livet vände på något sätt. Som så många år jag väntat. Men jag var rädd. Jisses så rädd. Jag kanske inte skulle klara av det. Men jo, det gjorde jag väl. Kanske inte så bra som jag hade velat. Inte så bra som jag hade kunnat om jag vore frisk. Men vad gör det egentligen? Kärleken mellan oss är i alla fall större än det flesta stora ting och jag ångrar inte en sekund att Aiko blev min.
Sommaren kom och Aiko var den enda i mitt liv i princip. I och med henne, träning, tv-spel och andra typer av sysselsättningar försökte jag komma tillbaka till livet igen. Det funkade visserligen halvdant. Men att jag försökte (och försöker..) är väl hälften vunnet.
Med hösten och den pågående vintern fortsatte saker att inträffa. Jag började socialisera mig (utifrån ett utvecklingsperspektiv) och träffa nya människor både över diverse sociala medier likväl även i verkligheten. Vissa mer betydelsefulla än andra.
Sen så flyttade ju även Pontus hem, en av mina bästa kompisar som var ifrån mig i flera månaders tid. Det är en stor sak. Då det finns en viss trygghet han förmedlar i och med att jag känt honom under en sådan lång tid och våran relation till varandra alltid varit ordinär.
Jag är väl inte riktigt den som babblar på såhär. Jag menar inte att gnälla över livet, utan mer på ett tacksamt sätt beskriva kontrasterna mellan början och slutet av året.
Mycket hände. Mycket hos mig själv. På gott och ont.
Jag kanske inte är lycklig och ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli det. Däremot kan tanken på allt jag orkat med och allt det positiva som detta året fört med sig göra mig lätt och varm i kroppen. Det är en underbar känsla. En känsla jag aldrig trodde skulle närvara sig i min kropp igen. Någonsin.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 16 Dec 2012 11:45
Om någon förtjänar att vara lycklig så är det du :) kämpa på!
Anonymous
Thu 13 Dec 2012 16:25
Att ta körkort är ju en jättestor grej och det är bra att du kämpar! Ska nog återberätta mitt år sedan när jag orkar ta itu med det. :)
Anonymous
Thu 13 Dec 2012 17:10
Så lite så som fan! :D<3 jag har själ haft mit körtkort i strax över 3 år.
Anonymous
Thu 13 Dec 2012 17:29
Jag tog i Sala där de hade typ tre rondeller och ett rödlyse! ;D men sedan gick jag intensivt i tre veckor vilket gjorde susen också.
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/cicter/511716387/
Visa toppen
Show footer