July
Tuesday 2 March 2010 photo 1/2
|
Livet har aldrig varit enkelt, men varför göra det så svårt? Det känns sjukt att jag levt i snart 18 år. Allt jag gått igenom på mina 18 år är mer än jag hade förväntat mig tror jag. När jag va två och några år framåt gick jag igenom en äckligt jobbig tid, mina föräldrar skiljde sig. Jag minns inte så mycket av den första tiden, men jag blev ett skilsmässobarn, troligtvis inte den enda heller. Mina föräldrar bråkade genom mig, jätte kul. Men jag hade ändå mina 6 (+2) syskon som stöttade och fanns där. Mina föräldrar bodde på olika ställen, men med gångavstånd. Jag hade en ostadig uppväxt, mycket bråk, skrik, slogs när jag inte fick som jag ville osv. Det är ingenting jag är stolt över, verkligen inte. Jag minns så väl hur jag va när jag gick på Sätunaskolan. Dom som gick med mig där vet vad jag menar. Jag va katastrof! Jag skrek på allt som rörde sig, satt aldrig still, la mig i bråk jag inte hade ett skit med att göra, jag vägrade lyssna på mina lärare osv osv .. Det slutade oftast med att min lärare fick släpa ut mig från klassrummet, jag fick gå till rektorn osv. Kaos! Det var nästan så att jag skulle få gå om sexan för att jag inte kunde uppföra mig eller så skulle dom sätta mig i en specc klass, ouff nejtack! I högstadiet var jag lite bättre, men jag kunde fortfarande inte hålla käften och jag va väldigt stor i mun. Men man mognar, visst? Och det har jag gjort. Jag har samma jävla temprament, lika stor i käften men håller mycket inom mig.
Det har gått två år sen jag slutade på Ekillaskolan. På två år har det hänt mycket, otroligt mycket. Pojkvänner som kommit och gått, vänner som gjort detsamma. Jag har varit i "livskriser" och försökt hitta livet i så många olika saker. Försökt vara någon jag inte är. Det är väl först i tvåan jag insåg att jag inte kan hålla på som jag gjort. Jag försökte vara en person som skulle passa in bland folk, vilket misstag.
I dagsläget är jag så nöjd med hur livet är. Jag har en sån underbar familj, världens sötaste syskonbarn, fruktansvärt fina vänner och en helt otroligt underbar pojkvän. Jag trivs, jag är så nöjd och lycklig.
Men ändå så saknar man dom gamla tiderna. Det va galna, underbara tider. Alltid när vi festade hos Twinie, alla sov i hans rum, gjorde bort oss, hade kul och bara levde livet! Vart tog det egentligen vägen? Jag vet att dom flesta jag umgicks med då fortfarande gör sånt vi gjorde förut. Men jag antar att jag växte ifrån dom. Mycket av det som förändrades orsakades av bråk, olika åsikter och lite till. Men jag känner ändå saknad. För jag hade otroligt kul med dom, det hade jag.
Som sagt, vänner kommer och går lite som dom vill. Det finns dom jag knappt känt ett år som jag bråkar med, känner större saknad till dom (eller rättare sagt, hon) än vad jag känner till dom jag känt i 10 år. Livet går ju vidare, visst? Med eller utan vissa människor. Jag är ingen hund så jag kommer inte jaga röven av mig för att vinna förtroende, ledsen men jag är inte sån när det gäller sånt.
Jag undrar vilka som egentligen känner mig? Verkligen känner mig rakt igenom. Sett alla mina 711 sidor, sett mig arg, ledsen, glad, lycklig, besviken osv osv osv. Finns det någon? Nja tveksamt, någon enstaka finns det nog. För något år sen hade jag suttit och gråtit nu, efter att ha skrivit det här. Men nu sitter jag med huvudet högt och ser framåt i livet. Om lite mer än ett år tar jag studenten. Lämnar livet som barn/tonåring och drar mig ut i jobblivet, känns läskigt men fy vad jag längtar! Inom tio år har jag barn, det vet jag! Jag ser fram emot mitt liv, det är sjukt.
Livet har bara börjat.
Det har gått två år sen jag slutade på Ekillaskolan. På två år har det hänt mycket, otroligt mycket. Pojkvänner som kommit och gått, vänner som gjort detsamma. Jag har varit i "livskriser" och försökt hitta livet i så många olika saker. Försökt vara någon jag inte är. Det är väl först i tvåan jag insåg att jag inte kan hålla på som jag gjort. Jag försökte vara en person som skulle passa in bland folk, vilket misstag.
I dagsläget är jag så nöjd med hur livet är. Jag har en sån underbar familj, världens sötaste syskonbarn, fruktansvärt fina vänner och en helt otroligt underbar pojkvän. Jag trivs, jag är så nöjd och lycklig.
Men ändå så saknar man dom gamla tiderna. Det va galna, underbara tider. Alltid när vi festade hos Twinie, alla sov i hans rum, gjorde bort oss, hade kul och bara levde livet! Vart tog det egentligen vägen? Jag vet att dom flesta jag umgicks med då fortfarande gör sånt vi gjorde förut. Men jag antar att jag växte ifrån dom. Mycket av det som förändrades orsakades av bråk, olika åsikter och lite till. Men jag känner ändå saknad. För jag hade otroligt kul med dom, det hade jag.
Som sagt, vänner kommer och går lite som dom vill. Det finns dom jag knappt känt ett år som jag bråkar med, känner större saknad till dom (eller rättare sagt, hon) än vad jag känner till dom jag känt i 10 år. Livet går ju vidare, visst? Med eller utan vissa människor. Jag är ingen hund så jag kommer inte jaga röven av mig för att vinna förtroende, ledsen men jag är inte sån när det gäller sånt.
Jag undrar vilka som egentligen känner mig? Verkligen känner mig rakt igenom. Sett alla mina 711 sidor, sett mig arg, ledsen, glad, lycklig, besviken osv osv osv. Finns det någon? Nja tveksamt, någon enstaka finns det nog. För något år sen hade jag suttit och gråtit nu, efter att ha skrivit det här. Men nu sitter jag med huvudet högt och ser framåt i livet. Om lite mer än ett år tar jag studenten. Lämnar livet som barn/tonåring och drar mig ut i jobblivet, känns läskigt men fy vad jag längtar! Inom tio år har jag barn, det vet jag! Jag ser fram emot mitt liv, det är sjukt.
Livet har bara börjat.
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ciliaah/445762744/
Visa toppen
Show footer