June
Monday 13 September 2010 photo 1/1
|
Lite mer ledtråd till Kumos förflutna kommer den här gången i... novellform!
Café Cortado
Café cortado, ett mellanting mellan cappucino och en macchiato. Tillsammans med en virginia slim på en uteservering på Östermalm gjorde det en perfekt morgon, en höstidylliskt fantastiskt kylig-solig-luft morgon. Idag var det precis tre år sen.
Kumo hade inte tänkt så mycket på honom på sista tiden, men dagens datum på kalendern med fiskarna hade påmint henne. Tre år. Ett djupt bloss, en stor klunk, ett insupande av den friska höstluften och en blick ut mot gatan. Hur långt kunde man komma på tre år? Hur länge behövde man bearbeta en sådan händelse, innan 3:e september skulle släppa sitt grepp?
Kaffet var slut, hon reste sig upp för att gå. Vart visste hon inte, bara att den här dagen krävde promenader och shopping om hon skulle komma undan sina minnen. Men var det så klokt att försöka komma undan dem? Ibland funderade hon på att verkligen tänka igenom alltihop, och kunde börja på det också tills hon insåg att hon redan hade gjort det. Flera gånger om. Och alltid samma slutsats, det var oundvikligt, det fanns inget hon kunde ha gjort annorlunda för att hejda det, och det var över, förbi, gårdag. Inte blicka bakåt, aldrig tänka på konsekvenser. Det var så hon ville leva. Njuta av vackra saker som höstluft och cigaretter och den enda cafeterian i Stockholm där man faktiskt kunde få café cortado och inte fick en jävla macchiato. Han hade alltid druckit italienskt kaffe och sen dess.. sen dess drack hon bara kaffe på spanska.
Hon hade väl inte bearbetat klart då, eller vad man ville kalla det, hon hade kanske behövt långa sessioner i ett låst rum med någon klok psykiatrier eller vad som helst, för hur i helvete kom man över en sådan sak. Det var inte bara kaffe på italienska hon undvek, det var så många små saker, små obetydliga saker men de blev som gigantiska hinder hon måste hoppa över. Hon kunde inte känna doften av parfym från Hugo Boss, för det påminde om honom. Hon hörde en låt, tänkte på honom, var klockan strax före åtta undvek hon alltid sin klocka för att inte se det hemska talet, 19.43. Filmer av Tarantino, hon tänkte på honom. Hon klippte tånaglarna och tänkte på honom. Köpte nya underkläder, diskade, och hon vägrade erkänna det och skulle aldrig erkänna det, men han var alltid där. Han skulle aldrig lämna henne ifred.
Stegen hade styrt henne upp mot Stureplan och in på biblioteksgatan. Klockan var inte tio än och inga affärer var öppna, fredagsshopparna var inte vakna och inte heller butiksägarna. I väntan på att hennes favoritskoaffär skulle öppna slog hon sig ner på en bänk, tände en ny cigarett och lutade sig tillbaka. Blickade förstrött in i fönstret till ett café på andra sidan gatan, och glömde plötsligt alldeles bort att hon hade en cigarett i munnen förrän röken gjorde sig alltför påmind och hon började hosta. Det var inte sant. Han satt på det där kaféet.
Cortado betyder skuren, och det var precis vad någon gjorde med henne just nu. Skar henne sönder och samman. Skuren i småbitar strimlor slamsor och det var bara rester kvar av henne, lite svart hår och en dyr klänning, ett par höga skor och en cigarett, och blod blod kött benpipor inälvor tarmar över hela gatan. Samlades i en liten hög som överklassens små chihuahuas luktade på och pissade i tills det blev städnatt och en gul bil kom och tvättade bort resterna av henne. Skuren till ingenting alls.
Hennes första impuls var att springa och aldrig aldrig någonsin stanna. Han kunde inte sitta därinne, det var omöjligt, det var helt jävla fucking omöjligt för spöken finns inte. Han är död, han är död, han kan inte sitta där, det är inte sant! Men kavajen, den kände hon igen, den var hans. Profilen med höknäsan, det lockiga brunblonda håret som var lite för långt i luggen men annars var rätt, benen. Där var felet. Benen var inte hans, han hade aldrig använt jeans. Axlarna var alldeles för smala. Och gestalten var för kort.
Hon suckade ut, lättad, andades djupt och försökte få kontroll över sitt hjärta. Upplevelsen hade gjort henne skakig i hela kroppen, knäna skallrade och hon trodde inte att hon skulle kunna resa sig upp. För säkerhets skull tände hon en ny cigarett. Som blev två, tre, fem. Kunde inte släppa gestalten med blicken. Som var så förvillande förfärande lik honom.
Människor brukar veta när de är iakttagna. Sitter de i en tunnelbana så behöver de inte kolla upp för att veta ifall någon stirrar ut dem. Blickar känns, rent fysiskt, en krypande känsla i ryggraden eller bara ett litet obeskrivligt naggande i det där sjätte sinnet. Och gestalten inne på caféet såg henne. Kände igen henne. Reste sig upp, och log.
Kumo hade nästan lugnat ner sig. Hon hade insett att det inte var han, att det var ett konstigt sammanträffande, och att hon behövde göra något åt sin överdrivet nervösa sida. Och så tittade personen rakt på henne. Log. Lyfte handen till hälsning. Kände igen henne. Hade på sig hans kavaj, för det var hans kavaj. Hon hade haft fel, men hon hade också haft rätt. Och utan att kunna kontrollera det böjde hon sig över bänkens armstöd och spydde.
Personen där inne såg det såklart, förbipasserande försökte undvika att stirra men stirrade lika väl ändå och hon reste sig vingligt upp, skamsen. Kontrollerade att hon inte hade några frukostrester i håret eller på kläderna och sedan började hon gå därifrån. Snabbt. Visste inte hur hon skulle hantera det hela, situationen, sig själv, sin kropp, sina tankar som virvlade. Det var hon. Hans syster. Som hade på sig hans kavaj och hans profil och hans hår och hans näsa. Som hade känt igen henne. Som var här!? I Sverige!? På samma gata som henne, på dagen då han dog.
- Catherine! Hey, vänta.
Hon fortsatte gå, visste inte om hon skulle springa eller stanna. Konfrontera eller försvinna. Ta reda på vad i helvete den där bitchen gjorde här och springa iväg sen? Och så chocken av att höra sitt riktiga namn på bred amerikanska. Men de hade ju alltid gillat varandra. Varför kunde hon inte ens titta på henne nu? Och så insåg hon hur förvirrat hon betedde sig och stannade upp. Vuxen kvinna, så var det ja.
- Hur mår du? Behöver du hjälp hem?
Kumo gav henne ett ansträngt leende. De var så otroligt förvillande lika.
- Nej, det är ingen fara. Förlåt för att jag sprang iväg sådär, jag… förväntade mig inte att se dig här.
- Jag trodde att du var sjuk. Är du säker på att du är okej? Herregud vad länge sen det var jag såg dig, senaste gånge måste varit…
Hon hejdade sig för hon visste svaret. Senaste gången var på hans begravning. Harklade sig och försökte igen.
- Jag är så glad att se dig. Vi undrade alla vart du tog vägen efter… ja. Jag har hoppats att du skulle komma tillbaka någon dag, men jag förväntade mig verkligen inte att se dig här, av alla ställen. Bor du här?
- Nej, jag reser runt. Jag flyttade hem till min släkt i Japan, men behövde lite semester och kom över en billig resa hit.
Ryckte på axlarna som alltid när hon ljög. Livrädd att någon där hemifrån skulle få veta var hon levde någonstans, tänk om de skulle söka upp henne. Det sista hon ville ha var deras sympati, deras påminnelser om livet hon gått miste om.
- Stannar du här länge? Jag är på väg till ett möte men jag skulle verkligen vilja träffa dig någon dag. Bara prata lite. Jag har saknat dig. Om du vill alltså, jag är kvar här i två veckor till.
- Jag åker faktiskt imorgon och jag har planer ikväll, så det kan nog bli svårt…
Och samtalet tystnade. Systern såg ut som hon alltid hade gjort. Lite för mycket som en man, lite för mycket som sin bror. Kumo undrade vad hon gjorde, varför hon var här, men hon ville inte fråga. Inte veta. Ville inte ha någonting med livet hon lämnat bakom sig att göra.
- Okej, jag förstår. Här.
Hon tog fram ett kvitto ur fickan och skrev ner ett nummer, räckte det till Kumo. Log på ett så ärligt och uppriktigt och älskansvärt sätt som var precis som hans leende och Kumo insåg allt, allt hon förlorat och alla människor som fanns som inte var han, men som kunde finnas där ändå. För henne.
- Ring mig om du ändrar dig, okej?
- Visst, det ska jag. Ha det så bra!
- Du med. Ta hand om dig.
En kram, lite för lång, men de hade haft det minst lika jobbigt båda två fast på olika sätt. Kumo förstod detta för första gången. Att det här kanske var den enda personen i världen som visste hur hon hade haft det, och ändå inte. Ändå hade de så olika erfarenheter.
Kvittot låg i hennes ficka, och en svag doft av Hugo Boss, Boss in motion låg i luften. Hon vände om och gick åt andra hållet så fort systern började gå åt sitt håll, vände sig inte om, tittade inte tillbaka. I fickan smulade hon sönder lappen tills den var små korvar, som sedan fick gå sitt öde till mötes i en soptunna utanför ännu ett café några kvarter bort. En till cigarett, och sedan gjorde hon något hon inte gjort på tre år. Hon köpte en espresso.
Café Cortado
Café cortado, ett mellanting mellan cappucino och en macchiato. Tillsammans med en virginia slim på en uteservering på Östermalm gjorde det en perfekt morgon, en höstidylliskt fantastiskt kylig-solig-luft morgon. Idag var det precis tre år sen.
Kumo hade inte tänkt så mycket på honom på sista tiden, men dagens datum på kalendern med fiskarna hade påmint henne. Tre år. Ett djupt bloss, en stor klunk, ett insupande av den friska höstluften och en blick ut mot gatan. Hur långt kunde man komma på tre år? Hur länge behövde man bearbeta en sådan händelse, innan 3:e september skulle släppa sitt grepp?
Kaffet var slut, hon reste sig upp för att gå. Vart visste hon inte, bara att den här dagen krävde promenader och shopping om hon skulle komma undan sina minnen. Men var det så klokt att försöka komma undan dem? Ibland funderade hon på att verkligen tänka igenom alltihop, och kunde börja på det också tills hon insåg att hon redan hade gjort det. Flera gånger om. Och alltid samma slutsats, det var oundvikligt, det fanns inget hon kunde ha gjort annorlunda för att hejda det, och det var över, förbi, gårdag. Inte blicka bakåt, aldrig tänka på konsekvenser. Det var så hon ville leva. Njuta av vackra saker som höstluft och cigaretter och den enda cafeterian i Stockholm där man faktiskt kunde få café cortado och inte fick en jävla macchiato. Han hade alltid druckit italienskt kaffe och sen dess.. sen dess drack hon bara kaffe på spanska.
Hon hade väl inte bearbetat klart då, eller vad man ville kalla det, hon hade kanske behövt långa sessioner i ett låst rum med någon klok psykiatrier eller vad som helst, för hur i helvete kom man över en sådan sak. Det var inte bara kaffe på italienska hon undvek, det var så många små saker, små obetydliga saker men de blev som gigantiska hinder hon måste hoppa över. Hon kunde inte känna doften av parfym från Hugo Boss, för det påminde om honom. Hon hörde en låt, tänkte på honom, var klockan strax före åtta undvek hon alltid sin klocka för att inte se det hemska talet, 19.43. Filmer av Tarantino, hon tänkte på honom. Hon klippte tånaglarna och tänkte på honom. Köpte nya underkläder, diskade, och hon vägrade erkänna det och skulle aldrig erkänna det, men han var alltid där. Han skulle aldrig lämna henne ifred.
Stegen hade styrt henne upp mot Stureplan och in på biblioteksgatan. Klockan var inte tio än och inga affärer var öppna, fredagsshopparna var inte vakna och inte heller butiksägarna. I väntan på att hennes favoritskoaffär skulle öppna slog hon sig ner på en bänk, tände en ny cigarett och lutade sig tillbaka. Blickade förstrött in i fönstret till ett café på andra sidan gatan, och glömde plötsligt alldeles bort att hon hade en cigarett i munnen förrän röken gjorde sig alltför påmind och hon började hosta. Det var inte sant. Han satt på det där kaféet.
Cortado betyder skuren, och det var precis vad någon gjorde med henne just nu. Skar henne sönder och samman. Skuren i småbitar strimlor slamsor och det var bara rester kvar av henne, lite svart hår och en dyr klänning, ett par höga skor och en cigarett, och blod blod kött benpipor inälvor tarmar över hela gatan. Samlades i en liten hög som överklassens små chihuahuas luktade på och pissade i tills det blev städnatt och en gul bil kom och tvättade bort resterna av henne. Skuren till ingenting alls.
Hennes första impuls var att springa och aldrig aldrig någonsin stanna. Han kunde inte sitta därinne, det var omöjligt, det var helt jävla fucking omöjligt för spöken finns inte. Han är död, han är död, han kan inte sitta där, det är inte sant! Men kavajen, den kände hon igen, den var hans. Profilen med höknäsan, det lockiga brunblonda håret som var lite för långt i luggen men annars var rätt, benen. Där var felet. Benen var inte hans, han hade aldrig använt jeans. Axlarna var alldeles för smala. Och gestalten var för kort.
Hon suckade ut, lättad, andades djupt och försökte få kontroll över sitt hjärta. Upplevelsen hade gjort henne skakig i hela kroppen, knäna skallrade och hon trodde inte att hon skulle kunna resa sig upp. För säkerhets skull tände hon en ny cigarett. Som blev två, tre, fem. Kunde inte släppa gestalten med blicken. Som var så förvillande förfärande lik honom.
Människor brukar veta när de är iakttagna. Sitter de i en tunnelbana så behöver de inte kolla upp för att veta ifall någon stirrar ut dem. Blickar känns, rent fysiskt, en krypande känsla i ryggraden eller bara ett litet obeskrivligt naggande i det där sjätte sinnet. Och gestalten inne på caféet såg henne. Kände igen henne. Reste sig upp, och log.
Kumo hade nästan lugnat ner sig. Hon hade insett att det inte var han, att det var ett konstigt sammanträffande, och att hon behövde göra något åt sin överdrivet nervösa sida. Och så tittade personen rakt på henne. Log. Lyfte handen till hälsning. Kände igen henne. Hade på sig hans kavaj, för det var hans kavaj. Hon hade haft fel, men hon hade också haft rätt. Och utan att kunna kontrollera det böjde hon sig över bänkens armstöd och spydde.
Personen där inne såg det såklart, förbipasserande försökte undvika att stirra men stirrade lika väl ändå och hon reste sig vingligt upp, skamsen. Kontrollerade att hon inte hade några frukostrester i håret eller på kläderna och sedan började hon gå därifrån. Snabbt. Visste inte hur hon skulle hantera det hela, situationen, sig själv, sin kropp, sina tankar som virvlade. Det var hon. Hans syster. Som hade på sig hans kavaj och hans profil och hans hår och hans näsa. Som hade känt igen henne. Som var här!? I Sverige!? På samma gata som henne, på dagen då han dog.
- Catherine! Hey, vänta.
Hon fortsatte gå, visste inte om hon skulle springa eller stanna. Konfrontera eller försvinna. Ta reda på vad i helvete den där bitchen gjorde här och springa iväg sen? Och så chocken av att höra sitt riktiga namn på bred amerikanska. Men de hade ju alltid gillat varandra. Varför kunde hon inte ens titta på henne nu? Och så insåg hon hur förvirrat hon betedde sig och stannade upp. Vuxen kvinna, så var det ja.
- Hur mår du? Behöver du hjälp hem?
Kumo gav henne ett ansträngt leende. De var så otroligt förvillande lika.
- Nej, det är ingen fara. Förlåt för att jag sprang iväg sådär, jag… förväntade mig inte att se dig här.
- Jag trodde att du var sjuk. Är du säker på att du är okej? Herregud vad länge sen det var jag såg dig, senaste gånge måste varit…
Hon hejdade sig för hon visste svaret. Senaste gången var på hans begravning. Harklade sig och försökte igen.
- Jag är så glad att se dig. Vi undrade alla vart du tog vägen efter… ja. Jag har hoppats att du skulle komma tillbaka någon dag, men jag förväntade mig verkligen inte att se dig här, av alla ställen. Bor du här?
- Nej, jag reser runt. Jag flyttade hem till min släkt i Japan, men behövde lite semester och kom över en billig resa hit.
Ryckte på axlarna som alltid när hon ljög. Livrädd att någon där hemifrån skulle få veta var hon levde någonstans, tänk om de skulle söka upp henne. Det sista hon ville ha var deras sympati, deras påminnelser om livet hon gått miste om.
- Stannar du här länge? Jag är på väg till ett möte men jag skulle verkligen vilja träffa dig någon dag. Bara prata lite. Jag har saknat dig. Om du vill alltså, jag är kvar här i två veckor till.
- Jag åker faktiskt imorgon och jag har planer ikväll, så det kan nog bli svårt…
Och samtalet tystnade. Systern såg ut som hon alltid hade gjort. Lite för mycket som en man, lite för mycket som sin bror. Kumo undrade vad hon gjorde, varför hon var här, men hon ville inte fråga. Inte veta. Ville inte ha någonting med livet hon lämnat bakom sig att göra.
- Okej, jag förstår. Här.
Hon tog fram ett kvitto ur fickan och skrev ner ett nummer, räckte det till Kumo. Log på ett så ärligt och uppriktigt och älskansvärt sätt som var precis som hans leende och Kumo insåg allt, allt hon förlorat och alla människor som fanns som inte var han, men som kunde finnas där ändå. För henne.
- Ring mig om du ändrar dig, okej?
- Visst, det ska jag. Ha det så bra!
- Du med. Ta hand om dig.
En kram, lite för lång, men de hade haft det minst lika jobbigt båda två fast på olika sätt. Kumo förstod detta för första gången. Att det här kanske var den enda personen i världen som visste hur hon hade haft det, och ändå inte. Ändå hade de så olika erfarenheter.
Kvittot låg i hennes ficka, och en svag doft av Hugo Boss, Boss in motion låg i luften. Hon vände om och gick åt andra hållet så fort systern började gå åt sitt håll, vände sig inte om, tittade inte tillbaka. I fickan smulade hon sönder lappen tills den var små korvar, som sedan fick gå sitt öde till mötes i en soptunna utanför ännu ett café några kvarter bort. En till cigarett, och sedan gjorde hon något hon inte gjort på tre år. Hon köpte en espresso.
Annons
Comment the photo
Insomnalia
Wed 15 Sep 2010 15:08
Du skriver så fruktansvärt målande och.. ja.. jag måste nog kalla det kontrollerat. Går inte att sluta läsa när man väl börjat.
TelevisionHead
Wed 15 Sep 2010 05:05
Asbra! :D
Och åh, vad glad jag är att du lägger upp bilder igen! Yay!!! :D
Och åh, vad glad jag är att du lägger upp bilder igen! Yay!!! :D
CinnamonTea
Wed 15 Sep 2010 14:32
Tack <3 Haha ja, fascinerande vad mycket fritid man fick helt plötsligt.
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/cinnamontea/472001840/
Visa toppen
Show footer