december
tisdag 18 november 2008 bild 1/1
|
Börjar försöka reda ut mitt liv ifrån en ny synvinkel..
SVÅRT
märker mer och mer att dagarna liksom sveper förbi som i en dimma, jag vaknar, gör allt som ska göras, skrattar ibland, mår stundtals riktigt bra..
Men så fort jag känner efter, om så bara för en stund, så slår känslorna emot mig som en isig vind och all känsla av glädje som fanns bara ett par minuter tidigare rinner av mig.
Jag skrämmer nästan mig själv, har inte kontroll över vare sig tankar eller kropp.
Så svårt att lägga själ i det man gör när värken gnager i magen.
Jag börjar bli duktig här, riktigt duktig. Jag sköter mig bra, har underbara väner som tar hand om mig varje dag, ändå vågar jag liksom inte ta för mig. Börjar hamna i sitsen att jag blir rädd att ge mig själv till folk, rädd att bli ensam.
Fan vill stå på ett berg och bara skrika, skrika tills det inte finns något kvar.
Vakna en morgon i en varm säng, omsluten. Känns som att mina spygröna tapeter hånar mig så fort jag vaknar. Är så himla trött, varje lem och led värker i protest för minsta ansträngning.
Jag försöker, försöker verkligen. Försöker peppa mig varje dag, ta vara på varje positiv tanke, känsla och händelse.
Det är fan inte lätt ala gånger, och ännu galnare är det kanske att man sitter och spyr ur sig sina innersta känslor på en bilddagboken på internet.
Hejja mig.
Lovar att kämpa
SVÅRT
märker mer och mer att dagarna liksom sveper förbi som i en dimma, jag vaknar, gör allt som ska göras, skrattar ibland, mår stundtals riktigt bra..
Men så fort jag känner efter, om så bara för en stund, så slår känslorna emot mig som en isig vind och all känsla av glädje som fanns bara ett par minuter tidigare rinner av mig.
Jag skrämmer nästan mig själv, har inte kontroll över vare sig tankar eller kropp.
Så svårt att lägga själ i det man gör när värken gnager i magen.
Jag börjar bli duktig här, riktigt duktig. Jag sköter mig bra, har underbara väner som tar hand om mig varje dag, ändå vågar jag liksom inte ta för mig. Börjar hamna i sitsen att jag blir rädd att ge mig själv till folk, rädd att bli ensam.
Fan vill stå på ett berg och bara skrika, skrika tills det inte finns något kvar.
Vakna en morgon i en varm säng, omsluten. Känns som att mina spygröna tapeter hånar mig så fort jag vaknar. Är så himla trött, varje lem och led värker i protest för minsta ansträngning.
Jag försöker, försöker verkligen. Försöker peppa mig varje dag, ta vara på varje positiv tanke, känsla och händelse.
Det är fan inte lätt ala gånger, och ännu galnare är det kanske att man sitter och spyr ur sig sina innersta känslor på en bilddagboken på internet.
Hejja mig.
Lovar att kämpa
Kommentera bilden
Du är stark som fan Cissi, visa det och ös ur dig all skit emellanåt. Kom hit och hälsa på oss. Jag lyssnar gärna
9 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/cissih/296719752/
Visa toppen
Visa sidfoten