För det första vill jag bara säga att jag absolut egentligen inte vill ha kommentarer, ännu mindre att folk läser, men det kändes otrevligt att ta bort vännerna, men känn er fria att ta bort mig. I alla fall vore det skönt om ni inte bevakade mig.

Kände mig sorgsen och vill lätta på hjärtat, men tvivlar starkt på att detta är rätta stället. Men ändå, ni vet hur kärleken är.

Har känt mig ledsen och så, vet inte riktigt vart jag ska börja. Ibland är det ok, jag gråter inte längre ideligen, och jag försöker att inte längre tänka på det heller, men det är ju inte alltid nåt man kan kontrollera. Jag räknar med att det kommer att ta nåt år, fast det känns så svårt :/ Mitt förstånd säger åt mig att absolut inte ge mig in i nåt igen, men mina känslor säger det rakt motsatta. Mina känslor försöker manipulera mitt förstånd att göra som de vill, exakt så känner jag.

Nåväl, känner mig inte på humör att skriva världens utläggning (pluggat som en gris idag igen :D franska!!! :D steg 5 började idag :D)... men åh, nu gav morsan mig lite mer tid vid datorn, kan jag lika gärna sitta kvar. :P

Men känns så jobbigt när ens drömmar krossas, och så svårt att acceptera, och så tungt att ingen annan verkar förstå, eller i alla fall personen som jag vill ska förstå. Jag ville det så mycket, och jag ville inget annat. Det är som min syster säger: "Lägga alla sina ägg i en korg"... Jo, det är lätt att vara efterklok. Om jag bara hade vart annorlunda kanske det inte hade hänt...

Annons

The photo has no tags

January 2019