December
Tuesday 10 February 2015 photo 1/1
|
paname allons danser
2012 var det bästa året i mitt liv - jag träffade Matt, Andreas, Burak, Björn, tom Eric Seger. Allt var bra det året. Och tänk, i detsamma hem bor jag nu, och ytterst lite är egentligen annorlunda. Blott 3 år har gått. Fatta vad lite. Samma dator och allt. Samma spel. Samma tårar. Fast jag gråter nästan aldrig längre. Jag är inte olycklig. Men inte heller lycklig. Dit räknar jag med att aldrig komma.
Hej Michel. Du är mycket bra. Du är förlåten. Men ta inte kontakt med mig. Det är överflödigt. Jag har i många år levt ett liv långt långt bort från dig, och det är det bästa som hänt mig. Vidare är jag drabbad av en sväng av rasism. Kanske inte just mot "såna som dig" men jag är tveksam till rasblandning, så vad e vitsen? :P
Jag tänker på dig varje vecka. Inte alls obsessiv, thank god, mer typ "THANK GOD WE'RE NOT TOGETHER". Jag e seriös. Du och jag är extremt inkompatibla. Jag är nog fan inte kompatibel med nån förresten. Jag är ondskefull, osocial, konstig, inte tillräckligt snygg, min fitta e inte fin (lol), bråkar med alla som tjafsar, aggressiv etc.
Jag är förresten dömd för våld mot tjänsteman (ringa (brott)) (Stalkingen gick för långt.) Du förstår, mitt "nuvarande" ex visade sig vara hypocrite x8325932587329. Vurmare och "kulturmarxist" och skit. Till slut sa jag att jag hatar "rasfrämlingar". Då vare rakt ut på röven alltså. Och en sväng av polisanmälan.
Det är bl a kinesen i inlägg 2 feb 2010 det gäller. Nästan exakt 5 år sen alltså. Jag träffade honom i ett bibliotek när jag stalkade en muslim (som jag hade en crush på, det var "innan" jag var "rasse").
Jag kommer kanske ta livet av mig när jag e ca 30. Det blir nog fint. Men livet e kul ibland, det e bara det att min handledare för allt i världen inte vill godkänna min kandidatuppsats, och jag vettefan hur jag ska gå vidare. Blir fan galen. Men ibland älskar jag livet alltså. Fast alla killar ba dissar mig XDD äsch, det har de all rätt att göra... Jag måste fan duscha nu alltså.
Summan av kardemumman är att du är förlåten. Du är det med anledning av att jag helt enkelt inte bryr mig längre. Det är svårt att vara sur pga nåt man ger blanka fan i. Men jag är fan så lycklig, det ska du veta... Just nu är jag det, aldrig annars... Tänk alltså, tänk, man kunde vart i koncentrationsläger à la jude 30-tal, ha anorexia, insomnia, depression, sömnparalys... men nej, livet är bra.
Ska se om jag kan framkalla en lucid dream.
Annons
Visa toppen
Show footer