Önskar jag kunde skrika ut allt jag känner. Varför är livet så orättvist, vad har jag gjort för del för att förtjäna detta. Jag vill att du ska förstå, ta mig under dina vingar igen och säga att allt blir bra. Vill att du ska finnas där som du gjorde innan, vara den du var innan. Det var du och jag mot världen. Inget kunde krossa oss, nu är allt så krossat att bitarna är svårt att hitta. Vill bara springa till dig, kasta mig på dig och säga älskling jag saknar dig. Du var den som förstod mig när jag bara såg på dig. Jag vågade vara den jag egentligen är, jag hoppas och slås ner men jag tar mig alltid upp. Hoppet ska vara det sista som lämnar människan men tvekar på det. Känns som om de är borta! Jag är kär i en lögn, en lycklig lögn för mig, önskar bara du kunde öppna dig mot mig igen och inse hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag älskar dig. Jag håller tummarna men redan för sent tror jag, men lever på hoppet som är borta.

Finnas en person som får mig att orka trots att den inte orkar själv egentligen, du betyder mycket för mig. Mer än vad du och alla andra tror, kunna säga uppriktigt hur jag känner och det stannar där. Utan dig och resten av vännerna hade jag varit längst ner utan orken att komma upp igen. Älskar dig!

Annons

The photo has no tags

January 2011