June
Friday 12 June 2009 photo 1/1
|
01:27
Har ni någonsin haft en felkoppling i hjärnan? Dom där ögonblicken då minsta sak som kanske egentligen inte var menade att bli som dom blev, gör att någon liten nervkabel i din hjärna slås ut och fuckar upp det stora system som är din hjärna, dina tankar och dina känslor.
I en sådan situation finns det, vad jag upplevt, tre alternativ till hur du reagerar: Du blir lika känslosam som en tolvåring som just insett hon har PMS, Du förlorar lika mycket känslor för den verkliga världen och människorna i den och kan för en stund poträttera Amercan Psyco med skrämmande likhet. Tredje utvägen är att du blir både och. Plus lite extra ilska som saltet på toppen av biffen. Då du intalar dig själv att det inte är någon big deal... Men ditt undermedvetna vill klösa sig ut, skrika och vråla, slå och sparka. Du vill peta ut deras ögon, dra loss tussar av deras hår och avsluta med att krossa deras tunna kranium under dina skor.
Hur lätt kan en hjärna bli mos?
Kan folk donera sina hjärnor till mig efter dom dör? Jag vill se vad som pågår därinne. Vad som gör att ni agerar och säger det ni gör. Det är ett mysterium för oss alla.
Hur kan man sakna något som aldrig varit och som med stor sannolikhet aldrig kommer hända?
Hur kan man vara rädd för något som inte hänt, och därigenom inte fått något namn?
Hur blir en människa till det dom blev? Hur blev Martin Luther King en förespråkare mot rasism, och hur blev Josef Fritzl ett ansikte för incest?
Vad kommer vi bli? Legender, idoler eller småbarns stora skräck?
Vi blir myror i en stack. Vissa få får äran att bli drönare och drottningar, medan vi andra försvalas att tjäna er. Vi kommer stå i skuggorna och fånle medan andra njuter av frukten av vårat arbete, andra drar åt sig vårt ljus, våra 15 minuter av berömmelse.
Vad gör vi för att bli berömda och omtyckta? Till vilket pris? Vilka låter vi omfamna oss, och vilka lämnar vi bland soporna i tillslut kallar "minnen"?
Vad händer?
Har ni någonsin haft en felkoppling i hjärnan? Dom där ögonblicken då minsta sak som kanske egentligen inte var menade att bli som dom blev, gör att någon liten nervkabel i din hjärna slås ut och fuckar upp det stora system som är din hjärna, dina tankar och dina känslor.
I en sådan situation finns det, vad jag upplevt, tre alternativ till hur du reagerar: Du blir lika känslosam som en tolvåring som just insett hon har PMS, Du förlorar lika mycket känslor för den verkliga världen och människorna i den och kan för en stund poträttera Amercan Psyco med skrämmande likhet. Tredje utvägen är att du blir både och. Plus lite extra ilska som saltet på toppen av biffen. Då du intalar dig själv att det inte är någon big deal... Men ditt undermedvetna vill klösa sig ut, skrika och vråla, slå och sparka. Du vill peta ut deras ögon, dra loss tussar av deras hår och avsluta med att krossa deras tunna kranium under dina skor.
Hur lätt kan en hjärna bli mos?
Kan folk donera sina hjärnor till mig efter dom dör? Jag vill se vad som pågår därinne. Vad som gör att ni agerar och säger det ni gör. Det är ett mysterium för oss alla.
Hur kan man sakna något som aldrig varit och som med stor sannolikhet aldrig kommer hända?
Hur kan man vara rädd för något som inte hänt, och därigenom inte fått något namn?
Hur blir en människa till det dom blev? Hur blev Martin Luther King en förespråkare mot rasism, och hur blev Josef Fritzl ett ansikte för incest?
Vad kommer vi bli? Legender, idoler eller småbarns stora skräck?
Vi blir myror i en stack. Vissa få får äran att bli drönare och drottningar, medan vi andra försvalas att tjäna er. Vi kommer stå i skuggorna och fånle medan andra njuter av frukten av vårat arbete, andra drar åt sig vårt ljus, våra 15 minuter av berömmelse.
Vad gör vi för att bli berömda och omtyckta? Till vilket pris? Vilka låter vi omfamna oss, och vilka lämnar vi bland soporna i tillslut kallar "minnen"?
Vad händer?
Comment the photo
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/clockworkclown/378785068/
Visa toppen
Show footer