Friday 19 September 2008 photo 1/2
|
En liten Text så att Sia blir glad x)
det är ja som har skrivit texten och teknat bilden...
Hennes ögon var det först jag såg. Hennes mörka genomträngande ögon. Trots att dom var nästan svarta sken dom i natten av månens reflektioer. Hon rörde sig sakta och gracilgöst. "Stanna", ville jag skrika, men det kominga ord ur min mun, bara ett vitt moln av min andedräkt. Hon såg mej inte. Hennes stora mörka ögon såg mej inte. Hon var helt fokuserad på något annat, på någon annan, honom. Han med det sneda leendet och det blonda spretiga hår som såg ut som en kungakrona, passande honom, kungen av tonåringar. Hon gick fram till honom utan att ge mej en blick och kyste honom. Det stack till i mej. Sved, brände, bultade. Känslan var oumbärlig. Nästan hysterisk. Som när någon kittlar en jätte mkt och man inte får luft och bara vill skrika. Fast då brukar man tycka attt de är kul. Igentligen vill man inte att dom ska sluta kittla en. Men detta var inte kul och jag vlle defenetivt att detta skulle sluta. Han kyste henne tillbaka. Han viste inte, viste inte att hennes läppar hade nuddat mina, att tungan som just nu var i hans mun hade varit i min. Att läppglanset som just nu kletades mot hans läppar var läppglans som kletats från mina läppar till hennes. Han viste inte att hennes händer hade tvinnat mitt långa blonda hår och han skulle aldrig få se den blicken hon gav mej efteråt.
"Detta är fel", hade hon sagt.
Men hur kunde något som var så fel kännas så rätt. Om det fanns en gud, varför lät han mej genomgå detta?
Hennes ögon sökte sig till mej. Och våra blickar möttes. Hennes blick var omöjlig att tolka. Sräck, sorg, ånger, och genering? kärlek? Nej inte kärlek. Hon älskade inte mej. De var något jag varit tvungen att intala mej själv flera gånger varje dag den senaste tiden: Hon älskar inte dej din idiot, du betyder ingen ting för henne, hon skulle aldrig lämna honom för dej, hon skulle aldrig ta risken att folk skulle få reda på detta.
Och när ja täkte efter viste jag inte häller om jag själv skulle klara av allas ord om detta kom ut.
Vi sirrade på varandra länge. Bara stod där och stirrade. Hon stod 10 meter ifrån mej. Det fanns en konstig stämning som ett kraftfält full av elektrisk laddning mellan oss. Som om man gick imellan skulle man dö av en elchok.
Ciggarettens orangea glöd brände mej på fingrarna och ja släppte fimpen ner mot marken och förde fingrarna till munnen.
Jag kollade upp och såg att hon log. Hennes vita tänder med den gulliga lilla gluggen mellan fram tänderna blottades under hennes välformade mjuka läppar. Jag log tillbaka.
-Kommer du?, frågade min kompis och väkte mej ur min hypnos, det börjar bi kallt här ute.
Jag nickade och böjade gå mot dörren. Och hela tiden kunde jag kännna hur hennes vackra mörka ögon stirrade mej i nacken.
det är ja som har skrivit texten och teknat bilden...
Hennes ögon var det först jag såg. Hennes mörka genomträngande ögon. Trots att dom var nästan svarta sken dom i natten av månens reflektioer. Hon rörde sig sakta och gracilgöst. "Stanna", ville jag skrika, men det kominga ord ur min mun, bara ett vitt moln av min andedräkt. Hon såg mej inte. Hennes stora mörka ögon såg mej inte. Hon var helt fokuserad på något annat, på någon annan, honom. Han med det sneda leendet och det blonda spretiga hår som såg ut som en kungakrona, passande honom, kungen av tonåringar. Hon gick fram till honom utan att ge mej en blick och kyste honom. Det stack till i mej. Sved, brände, bultade. Känslan var oumbärlig. Nästan hysterisk. Som när någon kittlar en jätte mkt och man inte får luft och bara vill skrika. Fast då brukar man tycka attt de är kul. Igentligen vill man inte att dom ska sluta kittla en. Men detta var inte kul och jag vlle defenetivt att detta skulle sluta. Han kyste henne tillbaka. Han viste inte, viste inte att hennes läppar hade nuddat mina, att tungan som just nu var i hans mun hade varit i min. Att läppglanset som just nu kletades mot hans läppar var läppglans som kletats från mina läppar till hennes. Han viste inte att hennes händer hade tvinnat mitt långa blonda hår och han skulle aldrig få se den blicken hon gav mej efteråt.
"Detta är fel", hade hon sagt.
Men hur kunde något som var så fel kännas så rätt. Om det fanns en gud, varför lät han mej genomgå detta?
Hennes ögon sökte sig till mej. Och våra blickar möttes. Hennes blick var omöjlig att tolka. Sräck, sorg, ånger, och genering? kärlek? Nej inte kärlek. Hon älskade inte mej. De var något jag varit tvungen att intala mej själv flera gånger varje dag den senaste tiden: Hon älskar inte dej din idiot, du betyder ingen ting för henne, hon skulle aldrig lämna honom för dej, hon skulle aldrig ta risken att folk skulle få reda på detta.
Och när ja täkte efter viste jag inte häller om jag själv skulle klara av allas ord om detta kom ut.
Vi sirrade på varandra länge. Bara stod där och stirrade. Hon stod 10 meter ifrån mej. Det fanns en konstig stämning som ett kraftfält full av elektrisk laddning mellan oss. Som om man gick imellan skulle man dö av en elchok.
Ciggarettens orangea glöd brände mej på fingrarna och ja släppte fimpen ner mot marken och förde fingrarna till munnen.
Jag kollade upp och såg att hon log. Hennes vita tänder med den gulliga lilla gluggen mellan fram tänderna blottades under hennes välformade mjuka läppar. Jag log tillbaka.
-Kommer du?, frågade min kompis och väkte mej ur min hypnos, det börjar bi kallt här ute.
Jag nickade och böjade gå mot dörren. Och hela tiden kunde jag kännna hur hennes vackra mörka ögon stirrade mej i nacken.