augusti
fredag 9 januari 2009 bild 1/1
|
Långsamskrivning, Yeah right.
yeah, vi lägger ut läxorna på bilddagboken.
07:43, jag och tre till sitter utanför Scandinavium, det är mitt i vintern och staden Göteborg håller precis på att vakna.Folket som klär gatorna nästan släpar sig fram, som om dem precis klivit upp ur sängen och är nu på väg till kontoret
för att starta ännu en arbetsdag. Men mitt i allt halvsovande folk dyker det ibland upp en person som nästan springer, säkert försenad, som inte har någon som helst respekt för det sovande folket som nästan krälar på marken, utan knör sig förbi och puttar undan alla som är i vägen, som senare stannar vid rödljuset och tar i all hast en klunk utav sitt Starbucks kaffe, försent inser personen
att kaffet ännu är för varmt för att drickas, vilket resulterar i att personen i fråga får hett kaffe över hela sig och måste gå tillbaks hem för att byta om, och blir därmed ännu mera försenad.
Jag tittar på klockan 07:51. 10 timmar kvar. 10 timmars väntan på insläpp. 10 timmars väntan på att få komma in på konsertområdet. Med frusna händer tar jag upp en cigg. Lucky Strike. Jag låter den varma lågan ifrån tändaren värma giftet invirat i papper, tar ett bloss, 07:52. Jag kollar på Nora, Tina och Louis, dom är som folket på gatorna, halvsovandes. Det är för tidigt för att överhuvudtaget
fungera. Jag tar ännu ett bloss, håller inne röken så länge jag kan för att sedan andas ut. Jag ser röken färdas över marken som ett moln som hamnat fel.
Röken skingras och försvinner sakta, blandas med dem gråa avgaserna från bilarna några meter bort.
Tiden kryper fram, och jag börjar analysera människorna runt omkring mig, mamman med två småbarn i ett fast grepp i varje hand, som kollar stressat över vägen så att det inte kommer någon bil så att hon kan passera. Hon är säkert ensamstående, jobabr heltid på något närliggande café för att sedan extraknäcka som dansare på kvällarna när barnen somnat för att kunna betala hyran.
Eller den unga pojken med svart hår och en lugg som täcker det mesta av hans ansikte, han kolalr länge på mig, kansle önskar han att han också kunde gå på konsert men pengarna räckte inte till så nu är han på väg till skolan. Förbannad över att hans morsa inte kunde betala för honom.
07:53. Tiden kryper fram, knappt ens det. Jag vill att det ska vara kväll. Jag vill avra inomhus. Jag vill att 10 timmar ska ha förflutit. Jag fimpar cigaretten som sedan länge brunnit upp. Askan glöder fortfarande när jag trycker den mot amrken, men sakta, bit för bit börjar den slockna. Jag petar på den, fortfarande varm. Just då kommer en kall vind mot mitt håll, jag ryser till och
virar in mig ännu mer i en utav dom många filtar vi hade med oss. Tänder en till cigg. Vilket bra tidsfördriv tänker jag och sparkar till mina platåskor som ligger i väskan brevid mig. Jag kollar på klockan än en gång; 07:56. Det verkar som att det inte bara är människorna som är trötta och sega idag utan även tiden som inte verkar vilja ändra sig alls. Sekunderna går saktare än någonsin, och varje
minut känns som en evighet. Varken Tina, Nora eller Louis är kontaktbara, ligger som i trans i sina sovsäckar. Jag försöker få liv i Louis genom att kasta en hårspraysflaska på henne, ingen reaktion. Jag kastar hårdare,
denna gång är det en påse pistachnötter, äntligen en reaktion, jag erbjuder henne min cigg som hon genast tar emot.
Vi säger ingenting, bara mummlar, pratar oförståeliga ord. Men ändå förstår vi precis vad den andra säger.
07:59. Snart bara 9 timamr kvar. Fem personer till har slått sig ner brevid oss utanför scandinavium. vi har ingen aning m vilka dem är,men dem kan sökert hjälpa oss med att få tiden att gå fortare. Jag hade fel. Tre utav dom somnade medans dem andra roade sig med att bränna varandra med cigaretter. Dem vart lika osociala som dem stressade människorna med Take Away kaffe.
Utan förvarning kastar Louis tillbaks hårspraysflaskan och träffar mitt högra ben, Tina och Nora har också börjat vakna till, och plötsligt ahr 10 minuter passerat.Vi kolalr allihopa på varandra och utan att behöva säga något så vet jag att vi tänkte samma tanke; Var inte det där Marilyn Mansons turné buss som precis körde förbi oss 10 meter bort?
(OBS; innehållet är inte sant till 100% procent, men till 99,9% iallafall, just so you know)
yeah, vi lägger ut läxorna på bilddagboken.
07:43, jag och tre till sitter utanför Scandinavium, det är mitt i vintern och staden Göteborg håller precis på att vakna.Folket som klär gatorna nästan släpar sig fram, som om dem precis klivit upp ur sängen och är nu på väg till kontoret
för att starta ännu en arbetsdag. Men mitt i allt halvsovande folk dyker det ibland upp en person som nästan springer, säkert försenad, som inte har någon som helst respekt för det sovande folket som nästan krälar på marken, utan knör sig förbi och puttar undan alla som är i vägen, som senare stannar vid rödljuset och tar i all hast en klunk utav sitt Starbucks kaffe, försent inser personen
att kaffet ännu är för varmt för att drickas, vilket resulterar i att personen i fråga får hett kaffe över hela sig och måste gå tillbaks hem för att byta om, och blir därmed ännu mera försenad.
Jag tittar på klockan 07:51. 10 timmar kvar. 10 timmars väntan på insläpp. 10 timmars väntan på att få komma in på konsertområdet. Med frusna händer tar jag upp en cigg. Lucky Strike. Jag låter den varma lågan ifrån tändaren värma giftet invirat i papper, tar ett bloss, 07:52. Jag kollar på Nora, Tina och Louis, dom är som folket på gatorna, halvsovandes. Det är för tidigt för att överhuvudtaget
fungera. Jag tar ännu ett bloss, håller inne röken så länge jag kan för att sedan andas ut. Jag ser röken färdas över marken som ett moln som hamnat fel.
Röken skingras och försvinner sakta, blandas med dem gråa avgaserna från bilarna några meter bort.
Tiden kryper fram, och jag börjar analysera människorna runt omkring mig, mamman med två småbarn i ett fast grepp i varje hand, som kollar stressat över vägen så att det inte kommer någon bil så att hon kan passera. Hon är säkert ensamstående, jobabr heltid på något närliggande café för att sedan extraknäcka som dansare på kvällarna när barnen somnat för att kunna betala hyran.
Eller den unga pojken med svart hår och en lugg som täcker det mesta av hans ansikte, han kolalr länge på mig, kansle önskar han att han också kunde gå på konsert men pengarna räckte inte till så nu är han på väg till skolan. Förbannad över att hans morsa inte kunde betala för honom.
07:53. Tiden kryper fram, knappt ens det. Jag vill att det ska vara kväll. Jag vill avra inomhus. Jag vill att 10 timmar ska ha förflutit. Jag fimpar cigaretten som sedan länge brunnit upp. Askan glöder fortfarande när jag trycker den mot amrken, men sakta, bit för bit börjar den slockna. Jag petar på den, fortfarande varm. Just då kommer en kall vind mot mitt håll, jag ryser till och
virar in mig ännu mer i en utav dom många filtar vi hade med oss. Tänder en till cigg. Vilket bra tidsfördriv tänker jag och sparkar till mina platåskor som ligger i väskan brevid mig. Jag kollar på klockan än en gång; 07:56. Det verkar som att det inte bara är människorna som är trötta och sega idag utan även tiden som inte verkar vilja ändra sig alls. Sekunderna går saktare än någonsin, och varje
minut känns som en evighet. Varken Tina, Nora eller Louis är kontaktbara, ligger som i trans i sina sovsäckar. Jag försöker få liv i Louis genom att kasta en hårspraysflaska på henne, ingen reaktion. Jag kastar hårdare,
denna gång är det en påse pistachnötter, äntligen en reaktion, jag erbjuder henne min cigg som hon genast tar emot.
Vi säger ingenting, bara mummlar, pratar oförståeliga ord. Men ändå förstår vi precis vad den andra säger.
07:59. Snart bara 9 timamr kvar. Fem personer till har slått sig ner brevid oss utanför scandinavium. vi har ingen aning m vilka dem är,men dem kan sökert hjälpa oss med att få tiden att gå fortare. Jag hade fel. Tre utav dom somnade medans dem andra roade sig med att bränna varandra med cigaretter. Dem vart lika osociala som dem stressade människorna med Take Away kaffe.
Utan förvarning kastar Louis tillbaks hårspraysflaskan och träffar mitt högra ben, Tina och Nora har också börjat vakna till, och plötsligt ahr 10 minuter passerat.Vi kolalr allihopa på varandra och utan att behöva säga något så vet jag att vi tänkte samma tanke; Var inte det där Marilyn Mansons turné buss som precis körde förbi oss 10 meter bort?
(OBS; innehållet är inte sant till 100% procent, men till 99,9% iallafall, just so you know)
Kommentera bilden
8 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/copfeedspriest/317685262/
Visa toppen
Visa sidfoten