August
Monday 1 June 2009 photo 1/1
|
...Varje sandkorn har ett nummer.
(Nu är det faktikst sommar ute på riktigt. Vilket firas med att
min feber har dragit sin kos. Och jag kan fungera som en vanlig
människa nu mera. Texten för övrigt,är. jag vet inte riktigt..
tolka det som ni vill. Det blir säkert jätte bra. Jag ville mestadels
bara rasta mitt tangentbord lite. Och kanske fördriva en och annan
minut av min tid. Ni behöver inte ens bry er om den. Den är bara
random. Och kanske osynlig. Ni vet vad jag menar.)
Du tittar på nyheterna, ser barn och familjer bli förstörda utan någon som helst protest.
Ser mammor bli våldtagna bredvid sina barn av sin pappa. Ser barn tvingas skjuta sina
egna syskon. Ser människor be om nåd. Be för sina liv. Du ägnar dessa människor
fem sekunder av ditt liv, och under dessa fem sekunderna tänkte du inte ens på dem.
Du tände en cigarett och sträckte dig efter fjärrkontrollen. Att det finns människor som har
det dåligt är väl inget du kan göra något åt, du är ju bara en vanlig arbetande svensk.
så varför slösa din tid på att tänka på dom, när det ändå ingen nytta gör.
Du reser dig ur soffan, tar ett bloss från din cigarett du just tänt, du stannar upp vid
spegeln. Blåser ut röken på din spegelbild. När röken skingrar sig och blottar ett
ångestfyllt ansikte vänder du dig bort. Du klarar inte av att se vad du gjort mot dig själv
under alla dessa år. Alla dessa osynliga ärr, du klarar inte av att se dom.
Spegeln hänger där den hänger. Och den kommer hänga där flera år till.
Den, liksom du har sett den ena katastrofen efter den andra.
Men ändå hänger den kvar där. Och ändå står du kvar.
Cigaretten glider ur din hand och faller likt en tegelsten mot golvet. Det yr glöd från
den när den träffar marken. Du trampar hårt och brutalt på den, som för att förhindra att
den ska rulla iväg och sätta eld på hela huset.
Du tänker på vad du gjort med ditt liv. Du mördades vid 14. Förlorade din bästa vän vid 16.
Hoppade av skolan vid 17. Fick barn vid 18 och adpoterade bort. Gifte dig vid 21. Skiljde dig vid 22. Fick barn vid 23. Nu är du 37. Du har levt 23 år längre än vad du trodde,
23 år längre än planerat. Du har en dotter som är 14, lika gammal som du var då.
Lika gammal som du var den dagen du trodde var din sista, men som egentligen var
din första. Du har en man som älskar dig. Vars kärlek du inte förtjänar.
Du har lyckats bra i livet. I alla fall om man räknar med alla dom motgångar du fått.
Men det låtsas du inte om, för du vet innerst inne att allt är en lögn. Att allt är en strid.
Varje dag är en kamp för att dölja sanningen bakom lögnerna.
Varje dag är en dröm om att en dag slippa dölja saker om ditt förflutna.
Men en sådan dröm kan aldrig bli verklighet.
En sådan dröm klassas alltid som egoistisk och bedjande. Och sånna drömamr ska väl
ändå ingen ha. Inte i dethär landet i alla fall. Inte i den här världen.
Lev det liv du fått och försök inte ändra något alls. Gå aldrig emot något som är större.
Om inte ens stjärnorna vet vart du skall gå.
Du tänder änu en cigarett. Känslan av att ständigt ha en cigarett i handen är
lugnande. Det läker något inom dig för en stund. Ensamheten.
Din dotter kliver in genom dörren på tunga steg. Strumpbyxorna sönderrivna
till obefintlighet, t-shirten hon bär är fylld av jord och hennes eget blod.
Kjolen är sne, håret är ruffsigt, blött av regnet utanför. Blicken är tom och hennes
ansikte saknar oskyldigheten hon hade för några timmar sedan.
Du bevittnar allt genom spegeln, cigaretten du höll i din hand ligger numera orörd på golvet, du bryr dig inte ens om att trampa på den. Din dotter bara står där i hallen.
Apatisk. Mördad. Som kvinnorna på tv. Enda skillnaden är att kvinnorna och barnen
på tv ber om nåd så andra hör. Så att andra ska reagera. Höra dom och hoppas på
hjälp.På ett liv. Men det gör man inte här. Här är man tyst, väntar på sin tur.
Ropar man högt kan det räknas som egoistisk och bedjande.
Kanske kan man, om man har tur, ropa hur högt man vill till dom som står en närmast.
Om man har tur.
(Nu är det faktikst sommar ute på riktigt. Vilket firas med att
min feber har dragit sin kos. Och jag kan fungera som en vanlig
människa nu mera. Texten för övrigt,är. jag vet inte riktigt..
tolka det som ni vill. Det blir säkert jätte bra. Jag ville mestadels
bara rasta mitt tangentbord lite. Och kanske fördriva en och annan
minut av min tid. Ni behöver inte ens bry er om den. Den är bara
random. Och kanske osynlig. Ni vet vad jag menar.)
Du tittar på nyheterna, ser barn och familjer bli förstörda utan någon som helst protest.
Ser mammor bli våldtagna bredvid sina barn av sin pappa. Ser barn tvingas skjuta sina
egna syskon. Ser människor be om nåd. Be för sina liv. Du ägnar dessa människor
fem sekunder av ditt liv, och under dessa fem sekunderna tänkte du inte ens på dem.
Du tände en cigarett och sträckte dig efter fjärrkontrollen. Att det finns människor som har
det dåligt är väl inget du kan göra något åt, du är ju bara en vanlig arbetande svensk.
så varför slösa din tid på att tänka på dom, när det ändå ingen nytta gör.
Du reser dig ur soffan, tar ett bloss från din cigarett du just tänt, du stannar upp vid
spegeln. Blåser ut röken på din spegelbild. När röken skingrar sig och blottar ett
ångestfyllt ansikte vänder du dig bort. Du klarar inte av att se vad du gjort mot dig själv
under alla dessa år. Alla dessa osynliga ärr, du klarar inte av att se dom.
Spegeln hänger där den hänger. Och den kommer hänga där flera år till.
Den, liksom du har sett den ena katastrofen efter den andra.
Men ändå hänger den kvar där. Och ändå står du kvar.
Cigaretten glider ur din hand och faller likt en tegelsten mot golvet. Det yr glöd från
den när den träffar marken. Du trampar hårt och brutalt på den, som för att förhindra att
den ska rulla iväg och sätta eld på hela huset.
Du tänker på vad du gjort med ditt liv. Du mördades vid 14. Förlorade din bästa vän vid 16.
Hoppade av skolan vid 17. Fick barn vid 18 och adpoterade bort. Gifte dig vid 21. Skiljde dig vid 22. Fick barn vid 23. Nu är du 37. Du har levt 23 år längre än vad du trodde,
23 år längre än planerat. Du har en dotter som är 14, lika gammal som du var då.
Lika gammal som du var den dagen du trodde var din sista, men som egentligen var
din första. Du har en man som älskar dig. Vars kärlek du inte förtjänar.
Du har lyckats bra i livet. I alla fall om man räknar med alla dom motgångar du fått.
Men det låtsas du inte om, för du vet innerst inne att allt är en lögn. Att allt är en strid.
Varje dag är en kamp för att dölja sanningen bakom lögnerna.
Varje dag är en dröm om att en dag slippa dölja saker om ditt förflutna.
Men en sådan dröm kan aldrig bli verklighet.
En sådan dröm klassas alltid som egoistisk och bedjande. Och sånna drömamr ska väl
ändå ingen ha. Inte i dethär landet i alla fall. Inte i den här världen.
Lev det liv du fått och försök inte ändra något alls. Gå aldrig emot något som är större.
Om inte ens stjärnorna vet vart du skall gå.
Du tänder änu en cigarett. Känslan av att ständigt ha en cigarett i handen är
lugnande. Det läker något inom dig för en stund. Ensamheten.
Din dotter kliver in genom dörren på tunga steg. Strumpbyxorna sönderrivna
till obefintlighet, t-shirten hon bär är fylld av jord och hennes eget blod.
Kjolen är sne, håret är ruffsigt, blött av regnet utanför. Blicken är tom och hennes
ansikte saknar oskyldigheten hon hade för några timmar sedan.
Du bevittnar allt genom spegeln, cigaretten du höll i din hand ligger numera orörd på golvet, du bryr dig inte ens om att trampa på den. Din dotter bara står där i hallen.
Apatisk. Mördad. Som kvinnorna på tv. Enda skillnaden är att kvinnorna och barnen
på tv ber om nåd så andra hör. Så att andra ska reagera. Höra dom och hoppas på
hjälp.På ett liv. Men det gör man inte här. Här är man tyst, väntar på sin tur.
Ropar man högt kan det räknas som egoistisk och bedjande.
Kanske kan man, om man har tur, ropa hur högt man vill till dom som står en närmast.
Om man har tur.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/copfeedspriest/374134082/
Visa toppen
Show footer