Försök förstå mig. Så vadå. Här sitter jag i min stora jävla säng med min akustiska gitarr. Magen skriker på mat men benen skriker av träningsvärk. Jag behöver lyssna, både till mig själv och till andra. Nu orkar jag inte ens vara tyst utan sjunger rätt ut, orden som bara strömmar ut ur käften. Någonstans, ungefär i mitten av lilla kretsloppet startar orden från hjärta och hjärna någon sorts inbördes krig, ett lopp om vem som först ska hinna ut genom munnen på mig.. Lite komiskt faktiskt. Då och då lägger jag ifrån mig gitarren och skriver ner orden som dödar offer såsom bilddagboken och word. Det är då hjärnans ord hunnit före. Hjärnans ord är förvrängningar och felstavade minnen, tider som har passerat utan att ens säga hejdå ordentligt. När gitarren åter hamnar i det krampaktiga grepp mina händer kan åstadkomma tillsätts lite adrenalin till hjärtorden och sån där mesig, men ack så äkta skit tränger sig fram i det svarta resonansutrymme dom kallar mun. Jag orkar inte tänka utan slänger bak huvudet och bara skriker rakt ut. Undrar om någon hörde mig...

Annons

The photo has no tags

April 2012