June
Tuesday 5 May 2009 photo 1/3
|
United numret för stort
Finaldrömmen tog slut på tio minuter efter två stycken misstag från Arsenals sida. Matchen på Emirates blev till slut 3-1 och United är klara för sin andra raka final.
Matchen började i ett rasande tempo och som Arsenalsupporter fick man visst hopp om att laget skulle kunna hota Man United mer än vad man gjorde i Manchester för en vecka sedan. Det hoppet satte man i halsen så att man kvävdes och mer därtill.
Anderson spelade en boll i djupled mot Rooney som slår en smart boll snett inåt bakåt. Kieran Gibbs – som bland annat jag hyllat flera gånger om – snubblar och Park Ji Sung kan dra in ett noll till de röda djävlarna. Det skulle inte sluta där. Fyra minuter senare går van Persie in i rygg på Ronaldo som faller och domaren dömer frispark, från ungefär 35 meter. Samme Ronaldo stegar upp och drar iväg en raket som går in i mål, bakom en Almunia som stod helt på fel ben. Två misstag, 2-0 och matchen och Champions League-äventyret är över för den här gången.
Arsenal försöker komma in i matchen efter det, men ärligt talat har inte laget någonting. 2-0 måste givetvis varit som ett slag ansiktet på spelarna, men någonstans i hjärtat hoppades man ändå att vi skulle kunna åstadkomma något framåt, något som skulle sätta press på United och om inte göra match av det hela – göra så att vi skulle kunna gå ut rakryggade från den här semifinalen. Inget hände. Fabregas var lika osynliga som i första matchen och Adebayor sprang visserligen mer än för en vecka sedan men lyckades inte med något. Arsenals kanske bästa chans i första halvleken var en tam nick ifrån Fabregas.
Andra halvlek
Jag vet inte om det behöver sägas mer än att matchen bara skulle spelas av. Arsenal kämpade förvisso under halvlekens första tjugo minuter, men utan att skapa något mer än några hörnor och en långskott från van Persie.
United skulle också göra 3-0. Rooney får bollen i djupled, tar emot den snyggt och spelar in den till Ronaldo som gör sitt andra mål.
I 74:e minuten fäller Darren Fletcher Fabregas i straffområdet och straffen och det röda kortet är givet. Arsenal får ett tröstmål och det är van Persie som gör sitt tredje mål från elva meter på lika många slutspelsmatcher på the Grove.
Den som förväntar sig att jag ska skriva mer om den här skiten än vad jag redan lidit mig igenom tar mig för en annan supporter och människa än den jag är. Det här gjorde ont rakt in i hjärtat, och även om det långt ifrån var oväntat att Arsenal skulle åka ut mot världens bästa klubblag, hade jag aldrig i mitt liv trott att vi skulle åka ut på det här sättet. Vi är inte nära United någon gång under dessa 180 minuter. Det är bara att gratulera Ferguson till ett fantastiskt lagbygge. Arsenal får sikta mot nästa säsong – igen.
Matchen började i ett rasande tempo och som Arsenalsupporter fick man visst hopp om att laget skulle kunna hota Man United mer än vad man gjorde i Manchester för en vecka sedan. Det hoppet satte man i halsen så att man kvävdes och mer därtill.
Anderson spelade en boll i djupled mot Rooney som slår en smart boll snett inåt bakåt. Kieran Gibbs – som bland annat jag hyllat flera gånger om – snubblar och Park Ji Sung kan dra in ett noll till de röda djävlarna. Det skulle inte sluta där. Fyra minuter senare går van Persie in i rygg på Ronaldo som faller och domaren dömer frispark, från ungefär 35 meter. Samme Ronaldo stegar upp och drar iväg en raket som går in i mål, bakom en Almunia som stod helt på fel ben. Två misstag, 2-0 och matchen och Champions League-äventyret är över för den här gången.
Arsenal försöker komma in i matchen efter det, men ärligt talat har inte laget någonting. 2-0 måste givetvis varit som ett slag ansiktet på spelarna, men någonstans i hjärtat hoppades man ändå att vi skulle kunna åstadkomma något framåt, något som skulle sätta press på United och om inte göra match av det hela – göra så att vi skulle kunna gå ut rakryggade från den här semifinalen. Inget hände. Fabregas var lika osynliga som i första matchen och Adebayor sprang visserligen mer än för en vecka sedan men lyckades inte med något. Arsenals kanske bästa chans i första halvleken var en tam nick ifrån Fabregas.
Andra halvlek
Jag vet inte om det behöver sägas mer än att matchen bara skulle spelas av. Arsenal kämpade förvisso under halvlekens första tjugo minuter, men utan att skapa något mer än några hörnor och en långskott från van Persie.
United skulle också göra 3-0. Rooney får bollen i djupled, tar emot den snyggt och spelar in den till Ronaldo som gör sitt andra mål.
I 74:e minuten fäller Darren Fletcher Fabregas i straffområdet och straffen och det röda kortet är givet. Arsenal får ett tröstmål och det är van Persie som gör sitt tredje mål från elva meter på lika många slutspelsmatcher på the Grove.
Den som förväntar sig att jag ska skriva mer om den här skiten än vad jag redan lidit mig igenom tar mig för en annan supporter och människa än den jag är. Det här gjorde ont rakt in i hjärtat, och även om det långt ifrån var oväntat att Arsenal skulle åka ut mot världens bästa klubblag, hade jag aldrig i mitt liv trott att vi skulle åka ut på det här sättet. Vi är inte nära United någon gång under dessa 180 minuter. Det är bara att gratulera Ferguson till ett fantastiskt lagbygge. Arsenal får sikta mot nästa säsong – igen.
Visa toppen
Show footer