TA DIN TID.

Hej. Jag heter Izabelle och jag är 16 år. Jag har varit med om mer än du någonsin kan förstå, men jag ska försöka att förklara genom denna text. Jag hoppas att större förståelse för hur jag är som person kommer efter att du läst detta.

Jag föddes i Mars 1996 på Linköpings universitetssjukhus. Jag bodde med min mamma och pappa fram till fem års ålder. Då föddes min lillebror och min pappa försvann ur bilden. Som liten var jag pappas flicka men när jag på senare dagar upptäckte jag ärr på min pappas armar så drog jag mig ifrån lite. Jag fick det även berättat för mig att han försökt ta livet av sig ett fler tal gånger under min uppväxt. Att få veta något sådant skulle skada vilken sexåring som helst mentalt. Jag började fundera på livets mening och mitt värde tidigt i livet och jag skulle tro att det la en grund för hur jag mår och tänker idag. Att mamma och pappa separerade påverkade mig inte speciellt mycket (vilket många psykologer påstår) jag blev snarare en gladare människa när jag slapp höra på bråk och även våld vid ett tillfälle. Jag bodde hos mamma på veckorna och hos pappa varannan helg, då följde min lillebror med. Min pappa har alltid haft alkoholproblem men de förvärrades drastiskt när de separerade. han började dricka och skära sig i större skalor. När jag besökte honom var han ofta full och jag fick ta allt ansvar för min lillebor. jag grät ofta om nätterna när jag var där för att pappa slog sönder saker i lägenheten och jag var väldigt rädd. Han har aldrig rört mig dock, vilket jag tycker är viktigt att poängtera. Att ta hand om en lillebror med en diagnos dessutom var inte enkelt när man själv var ett barn och jag tvingades växa upp väldigt tidigt. Jag blev väl ganska självständig och började sakta stänga ute folk omedvetet. Vart mer innåtvänd. Vid ett tillfälle som jag minns väldigt väl höll min lillebror på att ramla ner från balkongen på sjätte våningen, jag såg när han hängde sig ut över kanten och kastade mig ut för att ta tag i honom medans pappa och hans dåvarande tjej vad så onyktra att de inte såg vad som pågick. Även vid sex års ålder bad min pappa mig att gå över gatan till kiosken för att köpa lite godis och då råkade jag ut för en pedofil som försökte slita med mig hem till honom. jag lyckades ta mig ur hans grepp och sprang in i kiosken där jag fick tröst och hjälp.

Kontakten med min pappa försämrades tyvärr med tiden och nu har ni minimal kontakt. Det är absolut tråkigt, men jag skulle inte säga att det är något som grämer mig utan snarare något underliggande. Som ligger och väntar på att komma upp till utan snarare. Jag känner ofta att jag inte har tid att lyssna på mina känslor och förtrycker dem istället. Vilket jag är fullt medveten om att det är ohälsosamt.

Sedan förskolan till nian har jag utstått daglig mobbning med både fysisk och psykisk moggning. jag har fått allt ifrån skällsord och sparkar i magen till isklumpar i ryggen. Jag bönade och bad till skolan om hjälp men ingenting hände. Efter flera år av mobbning kände min mamma att det var dags att flytta. Det är fel att fly, men när man väl nått en återvändsgränd finns det inte mycket annat att göra. Men det var samma visa på nästa ställe, och nästa. Vi började undra om jag gjorde något fel och jag kände ett tag att jag kanske fick skylle mig själv för att jag var jag och att jag förtjänade det. men jag har insett idag att vissa är lättare att hacka på än andra. jag har abslout en tråkig attityd och kan framstå som väldigt hård men det ger ändå ingen rätt att kalla mig värdelös eller ful.

Tillslut rinner bägaren över och man har två val, antingen att vara stark och gå sin egen väg, eller att följa föräldrarnas fotspår, vilket jag gjorde. Jag började tortera mig själv psykist och började även skära mig i handlederna eftersom min egen pappa gjorde det. Om pappa gör det kan det väl inte vara fel/farligt? Jag sjönk längre och längre ner och tillslut skar jag mig nästan dagligen. Att tänka och fundera på självmord kom naturligt och jag drömde mig ofta bort för att slippa all smärta.

På vägen hem från bussen en eftermiddag hände något ofattbart. En bil stannade bredvid mig och tre killar hoppade ut. De hade luva och snusnäsdukar så man kunde inte urskilja specifika ansikten. De tryckte ner mig på marken, rotade igenom mig väska och spottade på mig. de började slita av mig kläderna, men precis då kom en annan bil som körde sakta förbi för att se vad som försiggick. Männen försvann in i bilen och försvann. jag låg där själv och grät i några minuter innan jag samlade ihop mina saker och sprang hem. jag visste att jag var ensam hemma så jag lät tårarna spruta. En paranoia för att vistas ute ensam växte fram och jag misstrodde alla, speciellt män. Det hände mig en gång efter att en man körde efter mig på samma väg och följde efter mig. jag kastade mig av cykeln och sprang in till närmaste granne för att söka "skydd" han stannade och kollade efter mig såg jag genom buskaget jag gömt mig i. Efter att han rullat iväg ringde jag mamma som fick komma och hämta mig. Detta gjorde inte min ångest bättre. jag började få panikångestattacker med andnöd och gråtanfall. Samtal på BUP blev rutin, men jag kan inte påstå att det hjälpte.

I nian inträffade den andra stora händelsen som skärrat mig och format mig till den jag är. jag blev våldtagen av en kille i min klass. Hela skolan hånade mig och jag förlorade alla. Först hånet av våldtäckten och sedan hånet av hela skolan. Det blev för mycket. jag orkade inte mer, jag nådde min gräns. Jag gick hem, skar mig i armarna och svalde ca 20 värktabletter. Jag började kräkas blod och skum. jag ville inte dö, men jag ville ha hjälp. jag blev precis lika feg som min pappa alltid varit. Jag sjönk till samma nivå som honom, den nivån som separerat oss två.

Jag var bara 16 år, 16 små år när jag blev våldtagen. jag kan inte förstå det själv. Blåmärkena på ryggen efter att jag blivit puttad ner på golvet påminde mig i flera veckor om skräckupplevelsen. Jag vågade inte berätta något för mina föräldrar förns några månader senare, reaktionen var inte den jag väntat mig.

Jag har haft bra kontakt med min mamma hela min uppväxt, vi har kunnat prata om allt och lite till, men för 6 år sen fick jag en styvfar och då förändrades hela situationen. han är och var ung men kom ändå in som en virvelvind i vår familj och skulle genast börja styra och ställa, vilket inte föll mig i smaken då jag var helt nöjd med hur situationen var. det kändes väldigt fel att någon helt utomstånde skulle komma in i vår familj och göra mellanrummen mellan oss tre befintliga familjamedlemmar större. Enligt mig har båda jag, mamma och hela livet förändrats väldigt negativt de senaste åren. Alla har blivit känsligare och även mer hatiska. Förut kände jag mig stark men nu känner jag mig helt nedtryckt i botten av mina föräldrar. De anser dock bara att det är mig det är fel på, nästan aldrig dom. Hade jag gjort som jag blev tillsagd hade familjen varit bättre. Det är ofta jag får höra att många av familjeproblemen beror på mig, vilket gör otroligt ont. Enligt mig beror det aldrig bara på en.. men när jag försäker framföra min kritik så blir de bara sårade och talar om för mig hur elak jag är medans de kan säga vad som helst till mig nästan. Känns verkligen som att ingen vill lyssna utan alla vill bara tala om för mig vilka fel jag gör och hur mycket bättre det skulle va om jag gjorde si eller så, men jag är också mänsklig, gör fel, ganska många. Men bara för att jag gör fel betyder det inte att jag inte förstår vad de säger, det är bara annat som kretsar eller en runtin jag inte fått kläm på. men antagligen skulle de väl bara kallas "ursäkter för att slippa.."

Ingen förstår, ingen försöker ens förstå, bara puttar bort det jag säger och fortsätter kritisera mig. Jag tänker dagligen på kritiken jag får och mår jättedåligt över att inte kunna vara alla tilllags jämt, men jag har en del eget bagage som jag bär på som tynger ner vardagen lite extra, vilket gör det lite svårare att vara helt med jämt, som med alla småsaker. Jag försöker att bearbeta mig själv hela tiden, men om man samtidigt är så fruktansvärt rädd för att göra fel är det inte så lätt. Jag kan sitta här och skriva en roman på 340 sidor, inget kommer förändras ändå, det vet jag redan, men någonstans hoppas jag ändå att det går in och kanske stannar, en stund iallafall. jag vill inte ha fler anledningar till varför, jag vill ha någon som bryr sig och finns där, på "rätt sätt" jag får sällan höra att jag är duktig, att någon älskar mig, att jag är fin eller duger, jag kämpar dagligen med att förändras men det är lättare sagt än gjort när man är 16 år, illa omtyckt av många, relativt ensam och väldigt känslig. Ingen ska tro att jag tycker synd om mig själv, det är det sista jag gör. jag tycker synd om alla andra som får handskas med hur jag blivit efter allt som hänt.

Jag har varit på botten och när man är på botten kan det bara gå uppåt. Idag mår jag bättre, men jag påverkas fortfarande av allt som hänt, det kommer jag alltid att göra. jag vill inte ens att de personer jag avskyr mest upplever det jag upplevt. Jag önskar ingen människa så illa. Men nu är jag här. Jag lever. Jag har vänner. Jag är fan SKITBRA.

Izabelle Holmberg 15/11 2012

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

ivaadolenec Wed 28 Nov 2012 21:39

läste detta och började tjuta.. kan inte fatta vad du gått igenom..
men JAAAAA du duger till 10000000% du är vacker Izabelle, du är precis så som en ''kvinna'' ''tjej'' ska se ut beundrar dig! hoppas du mår bra! <3

- Read more -

cutebabie Thu 29 Nov 2012 12:31

Awe, tack söta iva! <3

- Read more -

sistavalsen Wed 28 Nov 2012 17:37

Himla sorgligt men riktigt fint skrivet Izza! Att skriva av sig är bland de bästa som finns ibland. Jag är ledsen för allt det jobbiga du har gått igenom men utifrån vad jag var sett verkar du må mycket bättre idag och är en riktigt glad tjej och jag hoppas att det stämmer! Stay strong hörredu :-)

- Read more -

cutebabie Wed 28 Nov 2012 21:18

Ja, tackvare er fiiiina vänner är jag det! Puss <3

- Read more -