Det är snart vinter.
Träden har sedan länge börjat tappa sina löv och snart bildas ett mjukt, vitt täcke över landskapet av vita snöflingor.
Allt är tyst och stilla.
Fåglarna har flyttar till varmare länder och de flesta djur, både stora och små har gått i ide för att slippa vinterns kyla.
Jag går inte i ide, jag fortsätter slita.
Tidiga mornar, sena kvällar.
Men jag klagar inte.
Nej.
Jag klagar inte för att jag har dig.
Du är för bra för att vara sann.
För bra för att hända i verkligheten.
För bra för en sån som jag.
Du är min ögonsten, min lyckodag.
Jag kommer aldrig kunna tröttna på dig.
Jag vet inte hur många gånger jag har pratat med dig om mina problem.
Eller hur många gånger jag har gråtit din hals blöt.
Men du har alltid svarat mig. Även om du inte har sagt någonting.
Bara genom att mumla lite med mulen.
Jag har hört att man bara träffar en riktigt perfekt häst i sitt liv.
Du är inte perfekt.
Men du är ändå en sån häst man bara träffar en gång i livet.
Att jag får ha dig som min egen,
ja, det går inte förklara hur lycklig jag är över det.

Jaja, men inte allt! Bara för att den var så fin!!!