Måste skriva av mig, hittar inte någon annan stans där alltförmånga inte kan se...

i hela mitt liv har jag kämpat, jag kan inte säga att det är så jäva synd om mig. jag har vänner, jag har en jättefin familj & släkt, jag har bra lärare osv.

Folk pratar med mig, jämnt. Och jag älskar det, jag älskar att mina vänner kan luta sig mot mig och ta det lugnt för ett tag, för det är så jag vill vara. Att folk ska kunna prata med mig, men varför ser ingen mig?
varför är jag bara den som finns när det är problem?
varför kan ingen se mig utan att dom ska ha det svårt?
jag har också problem. Ingen ser dom, jag känner mig liten och utträngd.
En i mängden.
Sen kom han, han som fick mig att känna mig speciell, han som gav mig hopp, han som alltid sa snälla saker, han som jag trodde älskade mig.
Han vet inte det, ingen vet, men före honom så var jag så jävla deprimerad. Hade ingenting att leva för, och han jag gillade blev tillsammans med världens snyggaste tjej. Nämnde jag att jag hade gillat killen i 2 fucking år?
Men iallafall. Innan jag träffade honom var jag som sagt deprimerad.
Men när han kom in i mitt liv så hade jag äntligen något att leva för igen.
Han.
Jag snackade med honom i säkert 3 månader oavbrutet.
En dag hände något.
Allt tog bara slut.
Han bara slutade.
Han slutade säga fina saker.
Han betyder fortfarande allt för mig, utan att han vet om det. Jag får knappt höra hans röst längre, men jag skiter i det. Han ska bli min, jag måste få honom, jag måste ha honom.
Han är inte alls i min stil, han är ganska fjollig om jag får säga det själv. Men jag älskar honom, han är perfekt precis som han är.
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, har inte snackat med någon på åratal.

Jenny, jag är säker på att du läser detta, och räkna bort dig själv från det hela. du ser mig hela tiden, och jag älskar dig bästavän!

Annons

The photo has no tags

Anonymous Mon 5 Mar 2012 09:52

Läskigt när jag läste sista raden..Som om du vore tankeläsare o.o Älskar dig bästavän<3

1 comments on this photo

April 2013