"Flera veckor senare tog jag min färdlektyr och packade ner i väskan tillsammans med mobilerna och nycklarna. Väskan, där min färdlektyr passade precis, väskan jag fått av Matilda när hon och Olga lämnade Barcelona den där soliga morgonen i april.
Jag tog hissen ner till gatuplan och gick längs Bruc ner till Gran Via och fortsatte några kvarter bort till den lilla lilla parken på Placa Tetuan. Där hade jag de senaste veckorna fått för vana att sitta och läsa, i gräset, bland hundrastare och lekande barn. Jag satte mig ner, lutade mig mot betongräcket och slog upp min färdlektyr från 2007. Dessa novellsamlingar som jag hade läst säkert tre gånger var, men som aldrig blev tråkiga. Sida efter sida passerade med orden ur "Välkommen till supporten", "Tjejen" och "Helkväll", jag försvann från Barcelona och sög åt mig allt vackert lidande och lyrik i "H.O.N.E.Y".
Nu var jag ensam på riktig, men det var inget som direkt störde mig. Det var nu mindre än 7 veckor kvar i staden vid havet, nästan exakt 6 tills mamma och pappa skulle komma och hämta mig. Livet hade inte blivit som jag trodde det skulle bli, men det störde mig inte direkt heller.
Emanuel skulle åka hem om mindre än två veckor och vår relation hade förändrats, i alla fall från mitt håll. Jag hade inga känslor kvar för honom och det gjorde det hela lättare, lättare att umgås den lilla tid vi hade kvar och lättare att inse det faktum att han skulle hem.
Jag blev aldrig en i gänget på riktigt. Emanuel sa aldrig att jag inte fick vara med, men han frågade aldrig om jag heller ville. Möjligtvis fick jag vara med om jag frågade, han var alldeles för snäll för att säga nej. Låter som sandlådan i femårsåldern, men sanningen är att vissa sociala spel slutar aldrig funka likadant. Jag blev trött på att spela spelet, trött på att kämpa för att bli älskad, när jag vet att jag hade massa vänner därhemma som skulle älska mig när jag kom hem, om jag bara höll ut de sista skälvande veckorna. Till dess var färdlektyr i gräset på Placa Tetuan en bra vän.
Jag vande mig vid att glädja mig åt små saker i livet och leva efter små medel. Jag släppte ingen inpå livet längre, jag nöjde mig med den ytliga bekantskapen.
Matilda var hemma i Ängelholm, jobbandes på Ikea, igen, fast hon egentligen bara ville tillbaka till Barcelona. Jag var kvar i Barcelona, studerandes på skolan, fortfarande, fast jag egentligen bara ville hem. Ibland är världen ologisk, så är det bara."

Hittade den där gamla texten i arkivet (här ett utdrag). Den där texten som jag måste säga är sjukt bra, sann, verklig och snyggt beskriven. Blir riktigt stolt över mig själv. Och jag kommer alltid att minnas hur det var, och vad jag lärde mig av det.

men fint du skriver!