December
Tuesday 15 March 2011 photo 1/1
|
Jag faller lite djupare ner för varje gång.
Sjunger med allt lägre stämma för varje sång.
Känner hjärtat slå svagare för varje slag.
Kämpar mer och mer för varje dag.
En nödvändig ondska står det skrivet,
På pappret som för tusende gången blir rivet.
Låter de rivna bitarna falla ner över dig som vit snö,
För att täcka över läpparna som viskar ett ensamt adjö.
Det är som om jag hugger blint i mörkret,
I hopp om att få sticka hål i hjärtat på din silhuett.
Få lämna ett ärr, såsom du har lämnat ett hos mig.
Men hämnd och vedergällning har aldrig varit min grej.
Jag skulle inte veta vart jag skulle börja.
För när allt faller itu blir allt samma smörja.
Varje fint ord och varje gott råd har lika lite betydelse.
Varje gott hopp och fint leende har lika lite övertygelse.
Så jag låter min trötta kropp få falla ner,
Min röst sjunga fastän den inte klarar mer,
Mitt hjärta fortsätta slå en takt den glömt bort,
Och mitt hopp klänga fast vid en tid som var så kort.
Annons
Visa toppen
Show footer