Av nån anledning så får jag någon typ av insikt om jag skriver ner mina tankar, även om det bara är jag som kan tyda och förstå vad det hela går ut på så hjälper det mig något fruktansvärt om jag grubblar på en sak att bara skriva ner det jag tänker för att sen känna att jag kanske förstår problemet lite bättre.

Suttit och grubblat en hel del på varför vissa saker händer mig och på vilket sätt dom händer. Nu har jag grubblat ganska mycket på vad det är som gör att jag alltid lyckas klanta mig så stenhårt och jag tror faktiskt att det är ju för att jag alltid ser det negativa med mig själv och försöker ställa till rätta alla eventuella effekter det har. Men nu har jag börjat se det i lite andra banor, är det inte så att det är jag själv som alltid förstör för just mig själv genom att aldrig låta saker bara hända utan jag måste alltid klandra mig själv och se alla negativa saker som jag gör varje gång som ett steg närmare helvetets portar. Sen också jag får alltid en känsla av oro så fort jag gjort nånting jag tycker om att göra att nu är det här sista gången jag får uppleva detta och sen kommer allt att återgå till ensamt trist och meningslöst precis som det var innan jag hittade det. Varför ska det jämt vara så egentligen? Kan jag bara inte låta saker få vara lite ovetande, kan jag inte bara gå en dag eller två utan att vara säker på att jag inte gjort nånting dumt? Nu är det ju egentligen inte alls det här jag tänker på utan just nu är det som ligger och gnager i huvudet på mig känslan av att jag är anledningen till att saker alltid skiter sig, jag ger mig in lite för ivrigt i det jag trivs med. Det tar upp all min energi och tid att ägna mig åt min favorit syssla spelar ingen roll vad det är men just nu är det nånting speciellt och jag bara fortsätter mala på och mala på, ger aldrig nåt andrum för eftertanke utan så fort jag sätter mig ner och tar det lugnt komemr känslan av att det här kommer jag inte få uppleva igen fram. Är det kanske för att jag aldrig fått känna säkerheten att vara mig själv och slappna av, har jag alltid spelat ett skådespel där meningen är att alla ska tycka att jag är nånting som jag kanske egentligen inte är? Men vad är jag då egentligen? det vet jag inte längre eftersom jag fortsätter göra mig till för alla andras skull. Jag vill alltid vara där, om jag inte lägger all min tid så kommer jag förlora det och sitta där utan nånting annat än mig själv och mina eviga funderingar på vad det var jag gjorde fel. Ett konstant ältande av tankar och funderingar om varför gjorde jag så, varför sa jag det, varför lät jag bara inte bli? Kommer jag nånsin kunna lugna ner mig och bara njuta av stunden, för det är ju det jag gör så länge stunden varar men sen när det bara är jag så börjas det hela om igen. Nu är jag tömd, vet inte om jag fick nån djupare insikt i mina dagliga bekymmer men det känns skönt att få rensa skallen på lite. Fick i alla fall några minuters tystnad där det bara var ljudet från tangentbordet som irrade i huvudet på mig.

Annons

The photo has no tags

January 2010