Wednesday 29 July 2009 photo 1/1
|
denna texten behöver du inte läsa om du inte är intresserad utav mitt liv, mina åsikter, mina känslor eller mig över huvudtaget.
jag tycker ibland att allting blir allt för mycket. allt jävla tjaffs med socialen, polisen, bup , vänner, kärleken.
jag förstår mig inte på någonting av det längre, alla bara ger mig skit hela tiden, jag orkar inte så mycket som ni tror, det är inte alltid lika kul för mig som det är för er. jag vill ju inte, polisanmälningar, lixom. till vilken mening? min synpunkt på det hela är för stort att skriva ner på en bild text på bilddagboken. men man kan ju alltid göra ett försök..
varje dag är som en kamp för mig, det kanske inte märks , men så är det.. jag blir aldrig riktigt bekväm i någonting. alltid någonting som är osäkert. & det börjar tydligen bli ett större problem för folket omkring mig än mig själv. det orsakar problem i förhållande & vänskap. min osäkerhet. jag tvivlar på allting, jag blir mer desperat för varje dag som går.. allting går i cirklar & alltid när den där känslan som kommer när man gillar någon, den är alltid lika underbar.. första att bli kär. men sen kommer det igen, min osäkerhet, tvivel. men sån är jag, en tvivlare. men jag kan ändå inte säga att jag hatar livet. för det gör jag inte. som min kompis samuel sa till mig: det är inte livets fel detta. det är befolkningens. & dom orden fastnade starkt inom mig. jag blir ganska trött på att gå runt ensam & känna det såhär. jag är säkert inte ensam om det.. någonstans i världen finns det nog många andra tjejer&killar som känner precis som jag. men just nu är det mig det handlar om,. för jag är huvudpersonen i mitt eget liv. & det kommer jag alltid att vara. jag känner sådär lite sur känsla när jag tittar ut mot allting. jag kan ställa mig någon stans & bara titta rakt upp eller rakt fram. se allting.. precis allt. allt jag inte vill se. det ger mig ångest.. min magkänsla, allt asså det är så svårt & ibland kan jag bara känna livsglöden försvinna. bara att ligga på sängen och stirra rakt in i väggen. försöka försvinna sluta ögonen, sen bara tänka tomt.. låta allt skitsnack, alla problem försvinna.. bara för en stund. världen för mig just nu är svart&vit. men färgerna kommer väl med tiden. kär är jag, men osäkerhet finns. men jag har lärt mig jätte mycket av mina fel steg. och likaså som när min mamma frågade mig om jag ångrade det. vad behöver vi inte prata om men, så skrev jag nej , jag ångrar det inte. saker jag gör, formar mig till den personen jag är idag. om jag inte hade gjort nånting, vem skulle jag då vara? aja.. kanske bara jag som känner så, jag vet faktiskt inte. för befolkningen går knappt att ta seriöst nu för tiden, jag vet faktiskt inte heller vem jag ska vända mig till. jag har en person än så länge, & det är anna.. o hon vet hur glad jag är för att jag har henne. denna känslan torterar mig & sakta försvagas jag. utan att någon märker det. jag önskar verkligen någon dag att någon märker mig. att någon ser att detta inte fungerar så lätt. men jag är tvungen att göra vad jag måste. även om jag inte vill.. /j.lillehorn
jag tycker ibland att allting blir allt för mycket. allt jävla tjaffs med socialen, polisen, bup , vänner, kärleken.
jag förstår mig inte på någonting av det längre, alla bara ger mig skit hela tiden, jag orkar inte så mycket som ni tror, det är inte alltid lika kul för mig som det är för er. jag vill ju inte, polisanmälningar, lixom. till vilken mening? min synpunkt på det hela är för stort att skriva ner på en bild text på bilddagboken. men man kan ju alltid göra ett försök..
varje dag är som en kamp för mig, det kanske inte märks , men så är det.. jag blir aldrig riktigt bekväm i någonting. alltid någonting som är osäkert. & det börjar tydligen bli ett större problem för folket omkring mig än mig själv. det orsakar problem i förhållande & vänskap. min osäkerhet. jag tvivlar på allting, jag blir mer desperat för varje dag som går.. allting går i cirklar & alltid när den där känslan som kommer när man gillar någon, den är alltid lika underbar.. första att bli kär. men sen kommer det igen, min osäkerhet, tvivel. men sån är jag, en tvivlare. men jag kan ändå inte säga att jag hatar livet. för det gör jag inte. som min kompis samuel sa till mig: det är inte livets fel detta. det är befolkningens. & dom orden fastnade starkt inom mig. jag blir ganska trött på att gå runt ensam & känna det såhär. jag är säkert inte ensam om det.. någonstans i världen finns det nog många andra tjejer&killar som känner precis som jag. men just nu är det mig det handlar om,. för jag är huvudpersonen i mitt eget liv. & det kommer jag alltid att vara. jag känner sådär lite sur känsla när jag tittar ut mot allting. jag kan ställa mig någon stans & bara titta rakt upp eller rakt fram. se allting.. precis allt. allt jag inte vill se. det ger mig ångest.. min magkänsla, allt asså det är så svårt & ibland kan jag bara känna livsglöden försvinna. bara att ligga på sängen och stirra rakt in i väggen. försöka försvinna sluta ögonen, sen bara tänka tomt.. låta allt skitsnack, alla problem försvinna.. bara för en stund. världen för mig just nu är svart&vit. men färgerna kommer väl med tiden. kär är jag, men osäkerhet finns. men jag har lärt mig jätte mycket av mina fel steg. och likaså som när min mamma frågade mig om jag ångrade det. vad behöver vi inte prata om men, så skrev jag nej , jag ångrar det inte. saker jag gör, formar mig till den personen jag är idag. om jag inte hade gjort nånting, vem skulle jag då vara? aja.. kanske bara jag som känner så, jag vet faktiskt inte. för befolkningen går knappt att ta seriöst nu för tiden, jag vet faktiskt inte heller vem jag ska vända mig till. jag har en person än så länge, & det är anna.. o hon vet hur glad jag är för att jag har henne. denna känslan torterar mig & sakta försvagas jag. utan att någon märker det. jag önskar verkligen någon dag att någon märker mig. att någon ser att detta inte fungerar så lätt. men jag är tvungen att göra vad jag måste. även om jag inte vill.. /j.lillehorn
men jag ska försöka så gott jag kan!
så fort jag blir osams med dig så får jag en stor jävla klump i magen.
det är saknaden från dig.
i 6:an va DU en av mina bästa vänner.
önskar man kunde flytta tbx tiden till 6:an när man inte hade några problem :/
iaf inte jag.
<br />
<3
kommer aldrig svika dig,
som systrar föralltid? <3
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/damnhottie/395806174/