November
Monday 16 March 2009 photo 1/1
|
Vem var jag nu jag kände mig så rädd
jag kände hela tiden hur skuggorna fick mig sedd
å alla ni som är bakom galler kärlek o frid
Ingenting e värt å dö för ett sånt liv
Vem var jag nu jag kände mig så rädd
jag kände hela tiden hur skuggorna fick mig sedd
å alla ni som är bakom galler kärlek o frid
Ingenting e värt å dö för ett sånt liv
Jag ligger å tänker på minnena från häkten
LSU dom placerade mig i ungdomshem
en 16 åring som hela tiden längtade hem
som bad till gud om att komma på fötter igen
men alla värderingar, tankar och funderingar
å vi som satt där vi kände vi var förnedringar
kollektiv bestraffning strider emot lagen
dom enda som bröt mot lagen var personalen
Första dagen fick jag knark i min hand
andra dagen kom hon nu skulle man spela man
tårarna föll när jag ringde hem till min mamma
var bara ett barn vart fan hade jag hamna
Första permissionen efter ett par månader
satt där med grabbarna knarkade, söp, skålade
som ingenting hade hänt å spelade obrydd
sa att systemet hade satt en kniv i min rygg
jag kände rädslan krypandes upp i nacken
för jag visste vad som väntade efter natten
Jag skulle tillbak till institutions-skiten
jag ville stanna kände mig så liten
samma krigshistorier å samma människor
ingen jävel som visade sina känslor
jag satte på mig masken å spelade ball
men efter snart ett år identitet iskall
jag kände hela tiden hur skuggorna fick mig sedd
å alla ni som är bakom galler kärlek o frid
Ingenting e värt å dö för ett sånt liv
Vem var jag nu jag kände mig så rädd
jag kände hela tiden hur skuggorna fick mig sedd
å alla ni som är bakom galler kärlek o frid
Ingenting e värt å dö för ett sånt liv
Jag ligger å tänker på minnena från häkten
LSU dom placerade mig i ungdomshem
en 16 åring som hela tiden längtade hem
som bad till gud om att komma på fötter igen
men alla värderingar, tankar och funderingar
å vi som satt där vi kände vi var förnedringar
kollektiv bestraffning strider emot lagen
dom enda som bröt mot lagen var personalen
Första dagen fick jag knark i min hand
andra dagen kom hon nu skulle man spela man
tårarna föll när jag ringde hem till min mamma
var bara ett barn vart fan hade jag hamna
Första permissionen efter ett par månader
satt där med grabbarna knarkade, söp, skålade
som ingenting hade hänt å spelade obrydd
sa att systemet hade satt en kniv i min rygg
jag kände rädslan krypandes upp i nacken
för jag visste vad som väntade efter natten
Jag skulle tillbak till institutions-skiten
jag ville stanna kände mig så liten
samma krigshistorier å samma människor
ingen jävel som visade sina känslor
jag satte på mig masken å spelade ball
men efter snart ett år identitet iskall
Visa toppen
Show footer