Det är något speciellt med tillvaron just nu. Jag vågar inte riktigt känna mig trygg ännu, har så många gånger förr gjort misstaget att känna mig trygg, säker och lugn för att sedan se hur alltet går åt helvete. Men ett korn av hopp, det finns det definitivt.

Enkelt. Kravlöst. Det är så det känns just nu. Här hemma med Bitey iaf. Utanför dörren finns det stress, press, och krav så det räcker och blir över. Men innanför dom här väggarna, där kan jag andas. Jag kan lägga armarna om Bitey och pussa på honom tills det där underbara leendet glimtar fram precis innan han börjar skratta. Jag kan dola med det jag alltid gör ifred och i min egen takt. Jag kan andas, vara i mitt naturliga tillstånd och ändå känna mig accepterad och icke-ensam.

..och det känns som att jag börjar bygga upp någon form av veckorutiner, ever so slowly. Det är både skönt och störande, önskar jag inte behövde ha ett så inramat liv, göra allting så ritualmässigt. Men hellre en inrutad och fungerande tillvaro än spontan och itufallande.

Hjärnan känns dessutom återställd igen.
Kan ha varit att jag efter fikat med brudarna igår fick en ensam kväll med Bitey för första gången på nästan en vecka. Det var så lugnt här hemma, hela luften kändes liksom.. ren. Lättare att andas.

Annons

The photo has no tags

October 2013