April
Thursday 5 November 2009 photo 1/1
|
Jag vet inte hur jag ska orka mig igenom det här...
allt känns så hopplöst. Jag har inget att se fram emot...
Ingen som behöver mig... Ingen som kan trösta.
Känns som om jag inte har något kvar att leva för.
Min vän sen 6 år är borta.
Inga ord kan beskriva hur underbar Luzifer var.
Jag trodde inte det var möjligt att få så mycket kärlek tillbaka av ett djur.
Jag sa många gånger till mig själv att det här är för bra för att vara sant.
Han var väldigt kelig och kontaktsökande. Älskade att ligga i mitt knä eller att man gick omkring och bar på honom. Det räckte nästan med att jag tittade på honom så började han spinna.
På morgonen kom han och la sin kind mot min och spann. Och varje natt när jag bäddade upp sängen kom han springade och skulle gosa. När jag hade varit borta så väntade han på mig i dörren...
då ville han helst av allt bara ligga i mitt knä och gosa en bra stund.
Satt jag vid datorn så brukade han komma upp och vilja "pussas" eller så klättrade han upp på min axel och låg där.
Känns som det här bara är en massa ord... det är inte ens någon ide att ens försöka förklara hur speciell han var och all den kärlek och lycka han gav mig.
Nu är han borta... kvar är bara ett tomt skal. Han bara äter och sover.
Lyfter jag upp honom i knät så tvärsomnar han bara. Han spinner knappt längre. Försöker jag gå omkring och bära på honom som förr så vill han ned nästan på en gång.
Och det som fick allt att verkligen rasa idag var när jag kom hem efter att ha varit ute och handlat mat.... han mötte mig inte ens i dörren längre.
Nu finns ingen mjuk liten kattnos som puttar matte på kinden och försöker trösta när jag är ledsen. Kroppsligt finns han där men det kunde lika gärna ha varit en främmande katt. Ibland anar jag en liten skymt av den gamla Luzifer men den försvinner lika fort.
Om ett djur dör så har man i varje fall något att sörja.
Men hur ska man klara av att se sitt djur så förändrad.
Jag vet inte om det är kastreringen som förändrat honom eller en kombination av det och ha mist en kompis.
Vad har jag gjort???
Jag önskar jag kunde vrida tiden tillbaka.. att jag aldrig kastrerat honom...
att jag inte hade tagit bort Lakritz... okej att dom slogs på liv och död och kanske hade skadat varandra allvarligt... men allt är bättre än det här.
allt känns så hopplöst. Jag har inget att se fram emot...
Ingen som behöver mig... Ingen som kan trösta.
Känns som om jag inte har något kvar att leva för.
Min vän sen 6 år är borta.
Inga ord kan beskriva hur underbar Luzifer var.
Jag trodde inte det var möjligt att få så mycket kärlek tillbaka av ett djur.
Jag sa många gånger till mig själv att det här är för bra för att vara sant.
Han var väldigt kelig och kontaktsökande. Älskade att ligga i mitt knä eller att man gick omkring och bar på honom. Det räckte nästan med att jag tittade på honom så började han spinna.
På morgonen kom han och la sin kind mot min och spann. Och varje natt när jag bäddade upp sängen kom han springade och skulle gosa. När jag hade varit borta så väntade han på mig i dörren...
då ville han helst av allt bara ligga i mitt knä och gosa en bra stund.
Satt jag vid datorn så brukade han komma upp och vilja "pussas" eller så klättrade han upp på min axel och låg där.
Känns som det här bara är en massa ord... det är inte ens någon ide att ens försöka förklara hur speciell han var och all den kärlek och lycka han gav mig.
Nu är han borta... kvar är bara ett tomt skal. Han bara äter och sover.
Lyfter jag upp honom i knät så tvärsomnar han bara. Han spinner knappt längre. Försöker jag gå omkring och bära på honom som förr så vill han ned nästan på en gång.
Och det som fick allt att verkligen rasa idag var när jag kom hem efter att ha varit ute och handlat mat.... han mötte mig inte ens i dörren längre.
Nu finns ingen mjuk liten kattnos som puttar matte på kinden och försöker trösta när jag är ledsen. Kroppsligt finns han där men det kunde lika gärna ha varit en främmande katt. Ibland anar jag en liten skymt av den gamla Luzifer men den försvinner lika fort.
Om ett djur dör så har man i varje fall något att sörja.
Men hur ska man klara av att se sitt djur så förändrad.
Jag vet inte om det är kastreringen som förändrat honom eller en kombination av det och ha mist en kompis.
Vad har jag gjort???
Jag önskar jag kunde vrida tiden tillbaka.. att jag aldrig kastrerat honom...
att jag inte hade tagit bort Lakritz... okej att dom slogs på liv och död och kanske hade skadat varandra allvarligt... men allt är bättre än det här.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/demona/422168432/
Visa toppen
Show footer