November
Friday 15 July 2016 photo 1/1
|
Känslan av att bli nedhamrad till en absolut lägstanivå av självkänsla och självförtroende är skrämmande. Jag har inte känt såhär sedan jag blev mobbad 11 år i skolan. Varje ord är ett slag som slår mig hårdare ned i marken, den djupa avgrund, som jag kämpat så hårt för att komma upp ur. Oavsett om det är ett tillfälligt besök eller inte, så är det inte en trevlig känsla att känna såhär igen. Inslaget jag gjorde för tv hjälpte så mycket, och nu känns det som att allt det är borta, för jag känner mig värdelös.
Det krossar mitt hjärta, och samtidigt tvekar jag över att ens skriva av mig här, för det som krossade mig innehöll ord om att jag var självisk, uppmärksamhetskrävande, att jag ljög. Själv kan jag inte komma på varför folk säger såna saker, för jag försöker verkligen att ha respekt för alla, tänka på alla, men så fort jag ens nämner att jag mår dåligt eller inte är glad, så hamras jag ned. Och jag ser ingen anledning till att ljuga för folk, det är så onödigt. Jag flammar upp ganska sällan, och jag gör bara det om jag verkligen är upprörd, och det händer inte så ofta, och oftast så kväver jag det ganska snabbt, för folk börjar attackera mig så fort det händer. Precis som i skolan så är det som att jag inte får känna någon ångest eller ledsenhet, jag ska bara respektera och inte göra andra ledsna. Det är vad jag fått höra sedan folk började få reda på att jag mobbades. "Säg inget. Det gör det värre. Du får inte säga något, du får inte försvara dig, för den personen har det jobbigt hemma." Alla tyckte att det var bättre att jag led och blev mobbad och nedhamrad i smutsen. Det var bättre. För alla trodde att jag kunde hantera det, när jag i själva verket är det där ihopknövlade papperet som inte går att släta ut igen. Papperet man ber ett barn knyckla ihop och trampa på, och sedan försöka släta ut för att dem ska få se att mobbning sårar själen, att ett förlåt inte räcker. Jag känner mig som det papperet, med veck och hål som aldrig försvinner. Med förhoppningar om att det ska släta ut sig, vara lite bättre, så har jag levt mitt liv, hittat en underbar flickvän, nu fästmö, som jag älskar mer än allt annat och som stöttar mig och tröstar när det är jobbigt. Vi är varandras ljus i mörkret. Men just nu, är jag det där papperet igen känns det som, och jag har än en gång blivit ihopknycklad till en boll. Bara min fästmö försvarar mig, och det smeker så milt kring hjärtat att jag undrar vad jag gjort för att förtjäna någon så fantastisk som henne. Tack, mitt älskade hjärta <3
Annons
Comment the photo
PartOfHeaven
Sat 16 Jul 2016 16:03
men åh älskade vän, bara för att du är lite skrynklig och tilltuffsad har du inte tappat ditt värde! gillar dig ändå och du är så fin!
ta inte åt dig, det är inte värt de dumma ord och människor som finns där ute. vill också stötta dig! krama dig och berätta hur fin du är.
du kommer ut mycket starkare på andra sidan ska du se!
ta inte åt dig, det är inte värt de dumma ord och människor som finns där ute. vill också stötta dig! krama dig och berätta hur fin du är.
du kommer ut mycket starkare på andra sidan ska du se!
makeamess
Fri 15 Jul 2016 21:55
Men gud, vad är det för folk som gör sånt? ;____; Små, obefintliga människor. Du är värd massvis! <3 <3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/demonfaerie/521428349/
Visa toppen
Show footer