Har hamnat i en sådär "sakna" period.
Det känns som att jag glider ifrån mina vänner mer och mer hela tiden.
Tiden räcker liksom inte till, orken finns inte och avståden är för långa.
Det är nästan lite farligt att titta på alla gamla bilder från de där dagarna när det bara var vi och vi hade all tid i världen. Vi kunde umgås nästan varje dag och vi hade alltid något kul att göra.
Man blir så ledsen när man inser att det kanske aldrig mer kommer att bli sådär.
Jag saknar hur töntiga vi var och hur vi skrattade åt exakt ALLT!
Jag saknar att bara kunna släppa loss.
Det känns som att jag sluter mig själv allt mer. Jag inser att jag inte har mycket att säga när vi ses och jag känner mig som världens tråkigaste människa.
Fattar inte varför jag blivit så tråkig...
Jag önskar nog att allt var sådär lättsamt igen.
Jag saknar verkligen er.

Förstår precis vad du menar:
Det finns fan inget man kan påverka typ. Bara sig själv och inget mer. Det suger...

Du är inte tråkig, men alla de där tråkiga vuxensakerna tar väldigt mycket energi. Jag är komplett död efter jobbet och skulle aldrig få för mig att göra upp planer för en eftermiddag, och helgerna har börjat bli lite likadana..sen blir allting bättre mot sommaren!

Jag är också i en sån period. Det känns så jävla hemskt och ensamt och tragiskt, och jag skuldbelägger mig själv, när jag egentligen vet att det inte är någons fel. Det är bara så jävla ledsamt att liksom, att livet förändras så mycket och man kan inte göra nåt åt det, bara göra det bästa av det liksom. Men friheten, den man hade så mycket av när man var yngre och som verkligen drev en och inspirerade en, det känns som att den rinner genom mina fingrar. Så mycket som dyker upp som liksom tar valet och friheten ifrån en, så många måsten och dumma prioriteringar.
Blarhhg. Jag hatar det. Jag vill vara ung och störig, hänga med kompisar och lyssna på musik och flumma som jävla galningar. Istället sitter jag här och tänker på sparande och städande och vad vi behöver köpa till lägenheten och försäkringskassans beslut och skolarbeten och framtid och blah.

Precis så känner jag med, om mina vänner och tiden som varit. En saknad, ibland så oerhört djup och ödslig, ibland inte alls.
Hela grejen med att bli vuxen, jobba, ha sambo och flytta långt bort är fint på sitt sätt - men samtidigt känner jag mig oerhört ensam, tråkig, tjock, obekväm.