Förut hade jag ingen mur, jag blev inte heller sårad.

När mitt hjärta brast för första gången, byggde jag en mur.
Jag byggde muren för att mitt hjärta skulle få repa sig, kunna överleva sorgen.

När mitt hjärta var på bättrings vägen rev jag muren själv.

Efter ett tag rev folk i mitt hjärta, dom hånade, slog och sparkade.
Den här gången byggde jag en högre och starkare mur, för att klara mig.

År efter år har jag byggt på min mur. Allt för att inte bli sårad igen, för att ingen skulle kunna krossa mitt hjärta.

De värsta av allt. Är att bli kär, olyckligt kär. Muren jämnas med marken för att man vill öppna sig helt, hjärtat brister för att man inte blir besvarad, hånad av dom som vet, Korssad pga att man inte kan göra något åt saken!

Efter de har jag stängt in mitt hjärta, hoppas på att ingen hittar den. Hoppas att den bara försvinner eller blir till sten.. Så att jag inte blir sårad igen, och igen..

Det är lättare att leva med att någon är död, än att gå brevid den man älskar och veta att den älskar någon annan....

Mitt hjärta är krossast flera gånger om, men jag kommer aldrig sluta leva, jag kommer aldrig låta mit hjärta försvinna helt. För att jag vet att, en dag, någon gång, kommer allt att lösa sig....

Det är alltid svårt att släppa in någon i sitt liv.