July
Sunday 27 July 2008 photo 1/1
|
Bilden borde göra mig glad, det var en trevlig kväll.
Jag var glad då, jag hade faktiskt roligt på nornas bal.
Denna bild borde ge mig minnen om bra tider.
Dock kan jag inte hjälpa att känna mig misslyckad.
Jag vet att jag nu skriver en "emo-text", men vet inte vad jag ska ta mig till.
All kontroll som jag lyckats överta, verkar blåsa bort nu.
Det händer för många såna saker, jag känner mig ensam.
Jag vet att någon kommer skriva: Jag finns, du är inte ensam.
Det är bara ord, som inte kan nå mitt huvud nu.
Varesig jag är med någon eller ej, finns känslan.
Jag har slutat skära mig, slutat röka, greppa tag om problem.
Dock betyder det inte att kampen är över.
Jag önskar att det vore så lätt, men inget är lätt nu.
Jag har haft nöjet att ha min älskade här länge nu,
ändå gnäller jag och klagar.
Varför gör jag då det om jag har folk omkring mig?
Jag vet inte, det är bara mina känslor som sagt.
Jag tror det börjar vända igen, åt fel åt tyvärr.
Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.
Ingen har svikit mig direkt, har har vänner och bra familj.
Men detta är min kamp, ett krig för mig mot allt.
Det är förjävligt, jag vill försvinna.
Men det vore att ge upp, det kan jag inte.
Ger jag upp nu, är jag borta för alltid!
Jag vill inte ge upp det som jag sakta men säkert försökt bygga upp så aktsamt.
Jag kan inte ge upp en av de bästa tiderna i mitt liv.
Om det är den bästa tiden i mitt liv, varför klaga?
Mitt liv har aldrig varit så bra.
Jag tror inte att alla kommer läsa detta, de lär inte orka.
Men jag måste få ur mig nu, ge plats för nytt.
Vad är det för fel på mig?
Varför kommer aldrig lyckan ensam?
Fy helvete...
Jag ska kämpa, inte ge upp.
Men ha överseende med sviktande ork för resten.
Jag var glad då, jag hade faktiskt roligt på nornas bal.
Denna bild borde ge mig minnen om bra tider.
Dock kan jag inte hjälpa att känna mig misslyckad.
Jag vet att jag nu skriver en "emo-text", men vet inte vad jag ska ta mig till.
All kontroll som jag lyckats överta, verkar blåsa bort nu.
Det händer för många såna saker, jag känner mig ensam.
Jag vet att någon kommer skriva: Jag finns, du är inte ensam.
Det är bara ord, som inte kan nå mitt huvud nu.
Varesig jag är med någon eller ej, finns känslan.
Jag har slutat skära mig, slutat röka, greppa tag om problem.
Dock betyder det inte att kampen är över.
Jag önskar att det vore så lätt, men inget är lätt nu.
Jag har haft nöjet att ha min älskade här länge nu,
ändå gnäller jag och klagar.
Varför gör jag då det om jag har folk omkring mig?
Jag vet inte, det är bara mina känslor som sagt.
Jag tror det börjar vända igen, åt fel åt tyvärr.
Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.
Ingen har svikit mig direkt, har har vänner och bra familj.
Men detta är min kamp, ett krig för mig mot allt.
Det är förjävligt, jag vill försvinna.
Men det vore att ge upp, det kan jag inte.
Ger jag upp nu, är jag borta för alltid!
Jag vill inte ge upp det som jag sakta men säkert försökt bygga upp så aktsamt.
Jag kan inte ge upp en av de bästa tiderna i mitt liv.
Om det är den bästa tiden i mitt liv, varför klaga?
Mitt liv har aldrig varit så bra.
Jag tror inte att alla kommer läsa detta, de lär inte orka.
Men jag måste få ur mig nu, ge plats för nytt.
Vad är det för fel på mig?
Varför kommer aldrig lyckan ensam?
Fy helvete...
Jag ska kämpa, inte ge upp.
Men ha överseende med sviktande ork för resten.
Älskar dig <3
men vi får försöka stå ut för marias skull :)
29 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/devonia/243810802/
Visa toppen
Show footer