August
Tuesday 21 October 2008 photo 3/3
|
Läs min novell, ni som är intresserade och försök hitta på ett slut :)
själv sög jag på det, men i en novell ska det va öppen slut så att läsaren får fantisera själv ! Låter som Sanna jo tack jag vet haha :)
ÄR MAN INTE SMART FÅR MAN SE SMART UT MOHAHA :)
SYFTAR PÅ ATT JAG BAR GLASÖGON HELA SKOLDAGEN IDAG :(!
Novell/ kärlek ur min synvinkel
Precis som varje dag slängde jag av mig väskan i den välstädade hallen som doftade rengöringsmedel och sprang in till mitt rum där jag hastigt satte på datorn med hopp om att han skulle vara inne. Hoppet sjönk snabbt, inte heller denna gång var han inne. Vad hade hänt tänkte jag för mig själv, skulle jag våga ringa och fråga eller skulle jag vänta på att han loggar in någon dag? Men tänk om det hade hänt något och han behövde mig, jag skulle aldrig förlåta mig själv. Jag gör ett försök till, snabbt klickar jag på logga in och får se att han är inne. Nu kände jag en lättnad över att han mådde bra men trots det kände jag en besvikelse. Varför hade han inte hört av sig? Hade jag gjort något fel eller hade han tröttnat? Det var så många tankar som snurrade runt i mitt huvud och i samma stund bestämde jag mig för att få svar på mina frågor.
- Hej gullet,
- Tja
- Skulle vi ses på fredag?
- Ehm, ja självklart.
- Bra, känns som om vi har lite att snacka om.
- Ah, vi tar det då måste kila, puss.
Därefter loggade han ut.. Själv kände jag mig som en bortglömd katt förväntandes ett mirakel. Med tunga steg reste jag mig upp och gick mot min nymålade garderob, tog första bästa handduk och gick vidare till badrummet. Här var det varmt och skönt tänkte jag men sa det tydligen högt för nu frågar mamma om det kommer ta långt tid och eftersom jag var tanklös blev det ett kort ja. Inne i duschen kändes varje droppe vatten som en kniv mot kroppen, som tusen hugg på samma gång och blodet bara forsade. Samtidigt som jag klädde på mig tänkte jag på fredagen, hur skulle jag börja snacket och tänk om han säger att han vill gå vidare, vad ska jag då ta mig till? Jag var kär som aldrig förr och orkade inte bli sårad igen. Inne på mitt rum var det ganska stökigt men eftersom jag var trött, vilsen och arg sköt jag bara allt åt sidan och slängde mig på sängen. Jag drog täcket över huvudet och kände hur hela kroppen darrade. Med tårarna rinnande ner för kinderna grät jag mig till sömns denna kväll.
Morgonen därpå vaknade jag helt känslolös och deppig, tittade ut genom fönstret men det var ingen vidare syn så jag gick till garderoben istället. Denna dag måste gå snabbt tänkte jag utan att veta varför eller jo det visste jag, för att denna dag skulle jag tillbringa med Adam, min Adam eller han var väl inte riktigt min men snart så. Klockan tickade snabbt bara tjugo minuter kvar tills so-lektonen skulle börja och jag kastade snabbt på mig ett par blåa jeans, ett vitt linne och en svart stickad kofta, klunkade i mig mitt te och sprang ner för trappan. Försenad blev jag inte eller jo en minut över åtta blev den, alla sitter redan och förbereder sig inför första världskriget själv hade jag inte ens läst igenom, jag kände mig som en zombie, som en nolla. Slängde ett förlåt jag är sen och gick vidare till en ledig bänk bredvid Erik, Erik blond kallades han för.
Skoldagen gick bra, förutom att tiden gick saktare än vanligt. Det kändes tomt i hela skolan, fast igentligen tror jag att det var jag som låste ut alla och ville vara ensam dem sista 2 timmarna, jag satt för mig själv på engelska lektionen och det var inte typiskt mig. Jag hade ju varit den dära coola, speciella typen som alla gick och prata med om allt från fester till samtalsämnen som var pinsamma att prata om, men jag var glad för den jag hade varit och idag känner jag inte äns igen mig själv. Timmarna tickade och då var det dags för mig och ta det långa spåret hem byta om fixa och trixa, sen var det bara att ge sig av till Adam tänkte jag och log inom bords.
I köket stod mamma och bakade kanelbullar med hjälp av lillebror, dem var inne i sitt och därför såg knappt mig men mig spelade det ingen roll, jag sa ett hej och sedan sprang in till mitt rum. Där kastade jag på mig lite finare kläder, sprayade håret så allt satt på plats och galoperade ner för trappan. Tog en sista titt på mig själv vid hallspegeln då jag hör att mobilen vibbrerar, vem kan det vara tänkte jag för mig själv? Det var varken Emma eller Lisa för dem skulle jag träffa ikväll. Ur fickan tog jag upp mobilen med den stela blicken på skärmen, och räddslan att Adam har ångrat sig blev allt värre ju mer jag knappade på mobilen för att få fram messet. Den här gången hade jag rätt, det var Adam. - Kan ej komma. Hade han knappat fram, nu kände jag hur tårarna sakta rullade ner för kinderna. Allt bara snurrade omkring som om jag satt i en karusell även om jag stod helt stilla utanför min egen port, stel som en frusen isbit. Jag tänkte inte så mycket utan gick raka vägen hem, ihop kurad lindade jag mig med min flisfilt framför datan. Klockan 00:00 loggade jag in på Bilddagboken men den här gången med Adams inlogningsuppgifter, utan känsel i fingrarna rörde jag musen klickade på privatameddelanden och får en chock som får mig att brista ut i gråt. Adam var otrogen det var det ända jag hade i tanken, som om och om igen påminnde mig om meddelandet, Adam, du är så underbar. Tack för ikväll vi ses imorgon puss Angelica. Jag hade bevis och nu kunde han inte ljuga, jag hade sätt det med egna ögon.
Ännu en dag då jag grät mig till sömns men det gjorde inget för imorgon kommer Adam dö, jag ska ta livet av han. Hur kunde han göra så? Han sa ju att han gillade mig mest i hela världen, eller var allt bara en svartlögn? Jag ville ha svar på mina frågor, jag ville sluta lyda. Sluta hoppas och leva i nuet, det var det mamma sa hela tiden och det hade hon helt rätt i.
Löven var gulgröna, Något konstigt hängde i luften, inom mig. Ett löv föll ner från den stora eken vid dammen, nådde marken med tystnad. Idag var det den dagen, jag visste det och fortsatte gå. Adam stod framme vid sin port lutad mot en cykel med en svart piketröja, mörkblåa nya jeans och fixat hår väntandes på Angelica, jag såg att det var han från långt hål och kände hur hjärtat bultrade snabbare ju närmare jag kom, skrämmande var det men jag struntade i det. Jag fortsatte gå och i samma sekund kom Angelica. Det var ingen otervändo tänkte jag för mig själv för nu hade båda sätt mig och jag ville ju absolut inte verka rädd för dem heller, jag skulle säga mitt och gå därifrån det var bestämt. Innan jag hann säga något kom han fram och krama mig, jag kände att gråten var på väg men jag kämpade emot, jag fick inte visa min svaga sida nu knuffade undan han och fick fram ett, hur kunde du göra så mot mig din skit? Jag som sket i skolan, skolkade från basketträningarna för att vara nära dig och se vad jag får tillbacka? Du är inte han jag en gång drömde om, jag är besviken..Tittandes stod han och Angelica och glodde på varandra som ugglor själv vände jag ryggen och med sakta men tunga steg gick bort, det var den sista gången jag såg hans ansikte..
själv sög jag på det, men i en novell ska det va öppen slut så att läsaren får fantisera själv ! Låter som Sanna jo tack jag vet haha :)
ÄR MAN INTE SMART FÅR MAN SE SMART UT MOHAHA :)
SYFTAR PÅ ATT JAG BAR GLASÖGON HELA SKOLDAGEN IDAG :(!
Comment the photo
stämmer så grymt bra med verkligheten !
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/dianasami/283485328/
Visa toppen
Show footer