Jag smakar sältan från tårarna längs mina kinder. Jag måste se ut som det mest övergivna du kan föreställa dig, här där jag sitter i min ensamhet. Tänker på dig, det tror jag att du vet. För jag kan känna, bakom min axel, hur du tänker på mig. Saknar tiden vi hade tillsammans. Hatar tiden du nu tvingar mig att gå igenom. Hur ensam du får mig att känna, hur svårt du gör det att se på gamla bilder. Det gör så jävla ont inuti. En smärta du aldrig kommer att kunna känna. För du vet inte hur det är, att vara barnet som försvann. En smärta du aldrig kommer att kunna återgälda. För du vet inte hur det är att alltid finnas där. Du vet inte hur det är att känna såhär. Jag brukar krama dina foton hårt med mina händer sent på kvällen. När jag ser på dem blir mina händer små. Som på en liten flicka. Oproportionerligt för en nästan vuxen människa, eller vad tycker du? Jag försöker skaka av mig dem men hela jag förvandlas. Ljusblå ögon, långa blonda lockar och brunbränd hy. Du är dum, jag kan själv. Jag brukar ligga under täcket och låtsas att du bara skämtar. Att allt är på skoj. Jag hallucinerar. Hör kaffekoppar slå i köket och dina fötter släppa sina fotsteg längs trägolvet. Ibland drömmer jag att du är död, ibland är drömmen med mig även när jag är vaken. Jag hör din röst ibland, när någon säger mitt namn. Önskar att det vore du, för jag vågar inte själv. Jag vågar inte ta steget fram. Jag undrar hur länge till du orkar vänta. Jag undrar om du saknar min röst, om du saknar mig i din värld. Om du har glömt hur du brukade hålla om mig, släcka lampan på mitt rum och viska godnatt. Jag undrar om jag har gjort dig något fel. Om du inte vill ha mig längre. Jag undrar om du älskar mig...

aw ;/ hoppas det löser sig!