Friday 11 May 2012 photo 2/3
|
Känner att jag vill skriva av mig, men vet inte om vad, så vi får se vart det här slutar. Antingen som något bra eller i katastrof. Jag får helt enkelt låta slumpen avgöra.
Läste igenom en av mina gamla texter tidigare idag och tanken slog mig att jag verkligen vuxit som person det senaste året. Bara att börja Gymnasiet var en stor grej i sig och att jag nu senare snart går ur första året är en annan. Men det största är nog allt jag lärt mig på vägen. På den väg jag tagit för att komma dit jag är idag.
Jag har gått från att i stort sett vara ingenting och lite mer till den jag är idag. Eller jag var någon, men jag var obekväm med mig själv och min omgivning ganska ofta. Vilket jag fortfarande kan vara, fast inte på samma vis. För nu vet jag, att de där vännerna och personerna finns där, bakom mig, om något skulle hända och den känslan är ny. Eller i alla fall ganska ny, om inte har den utvecklats och det stort. Jag känner att jag kan lita på folk, att jag vet vart jag har människor och att jag kan ge stöd tillbaka. Framförallt att jag vill ge stöd tillbaka, för jag bryr mig om mina närmsta, vilket skiljer sig lite från förr. Om inte minst från platsen som kallas skolan.
Om jag nu tänker tillbaka någon månad, låt oss säga December. Det var kallt, precis som alltid och vi skulle snart gå på lov. Jag hade fallit för min första kille och nu menar jag alltså, fallit, fallit, alltså att jag var lite småkär, nyfiken och sprudlade av glädje. Vilket jag dock inte tolkade så då. Vi hade i alla fall umgåtts några gånger, skickat en rad sms och känslorna blev bara starkare och starkare. Men. För det fanns ett sådant. Jag vågade inte, jag vågade inte leva ut vad jag kände fullt ut och bestämde mig för att pausa allt som hade med tankar kring honom att göra under jullovet. Kanske en av de dummaste sakerna jag kan ha gjort, eller en av de bästa, det vet jag inte? För faktum var att när vi sedan skulle komma tillbaka, skulle jag inse igen att jag fortfarande gillade honom och de nästan mer än innan. Detta trots att jag försökt skjuta bort tanken om honom i drygt tre veckor. Fråga mig inte hur jag tänkte för det vet jag inte. I alla fall började vi ta kontakt igen och där hände det något, allt blev inte som förut, jag försökte och han verkade lägga av. Fick aldrig svart på vitt varför, utan vi verkade bara glida isär för att några månader senare inte ens hälsa på varandra. Tills nu. Då jag börjat säga "hej" av någon underlig anledning. För jag vet, att jag inte vill ha dig, inte efter allt folk har sagt och säger och framför allt inte efter hur du bara gick, försvann och lämnade frågor hos mig. Men det är som att en del av mig alltid kommer tycka om dig, vare sig jag vill det eller inte. Kan de bero på att du var den första jag föll för, dumt nog. För vad har jag mot alla andra, ingenting? Eller? Nej, dom där tankarna ska bort, långt bort. För jag har något, något som inte du såg, något som du inte ville se och framförallt något som du aldrig kommer få. Fast jag är rädd, att om du skulle komma tillbaka, då skulle jag falla för dig igen, tyvärr. Fast det kanske är tur att du aldrig kommer tillbaka, inte på samma vis som i December, då livet lekte på och jag blev lite kär.
Sen det sista. Hur vet man att man gått vidare? Jag säger att jag har det, andra inte. Men borde det inte vara min tanke som räknas? För jag vet, att hur mycket jag än försöker kommer alltid en del av mig att gilla dig, vare sig jag vill det eller inte. Sen en liten extra sak, om man som jag, börjat spana efter nya, eller rättare sagt börjat falla för andra, då måste man väll vara redo? Vilket även innebär att man gått vidare? Eller?
Annons