Kaxigt. Vänersborgsbandet Arg gjorde skäl för sitt namn då de bjöd Pipelinepubliken på en blandning av kaxig attityd och tokilsket riffande. Foto: Andreas Libell

En blandning av spex och galet mangel
Få band har väl levt upp till sitt namn lika bra som vänersborgarna i Arg gör denna kväll. Trots sin ringa ålder är bandet fyllt av frustande energi och en kaxig attityd. Ett faktum som inte minst uppvisas av sångerskan Nina Timmerfors, vars stämma ligger snyggt i gränslandet mellan hest kraxande och besatt vrålande.
Visst blir det lite osäkert sneglande åt sidorna ibland, och bandet har inte helt skakat av sig demobandskänslan, men deras driv och vilja bådar gott.
Att avfärda lokala Kalle Ninja som enbart ploj och inget annat är lätt gjort, när man betänker att de tagit sitt namn från en Varan-tv-sketch och skriver låttexter om disco-bläckfiskar.
Men just denna gång känns det faktiskt som om det dragits mot motsatt håll, med både en något mer seriös framtoning och ett mer vältrimmat framträdande.
Blandningen av spex och galet mangel får det hela att nästan kännas som en nutida, och förvånansvärt lyckad variant av gamla kultpunkarna i Mob 47-projektet Protes-Bengt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, men att de roar är det ingen tvekan om.
Avslutande Yersinia står för kvällens tajtaste framträdande, och lyckas utan tvekan upprätthålla den nivå av hetsigt röj som upprättats av de två föregående akterna. Med våldsamt metalcore-riffande lyckas de piska upp en grym stämning i lokalen, och visst plöjer de på bra med ett tajt grepp om publiken. Men samtidigt är det något i deras framträdande som inte riktigt fångar mig.
Sångaren Mattis taggade röj på scen känns ibland nästan överspänt på ett överdrivet sätt, vilket jag antar är en del av poängen, men för min del blir det aldrig den där helgjutna känslan.
Yersinia är definitivt inte dåliga, men det känns som om de försöker lite för hårt utan att riktigt lyckas resa sig över mängden.

David Olgarsson, Dagbladet

Annons

The photo has no tags

December 2010