January
Sunday 19 September 2010 photo 2/10
|
-Du fattar väll att det du ska göra är inget för mesar... Min blick tittad honom rakt in i hans nattsvarta puppiller och han nickade.
Blond, femton, kort... En enkel beskrivning av mej, men det som fattades var "ond". Jag är född från själva djävulen och mitt kall i livet är att förgöra. Jag har redan brännt ner sju hus, bombat en affär, demostrerat mot allt som strider mot det jag tror på och det jag tror på är bortom allt gott på jorden...
Jag har kontakter, jag får det jag vill ha. Vet inte hur men på något sett lyder alla mej, alla som jag vill ska lyda mej.
Mitt liv är enkelt, förgör allt som kan förgöras.
-Ta den här, jag räkte fram ett vapen till killen som skulle utföra ett rån på en affär i närheten där jag bodde. En deagle, och som killen sköt kunde det inte gå snett.
Om jag hade snott den kunde den bli spårad, så jag hade köpt den, i falskt namn, som allt annat. Enligt mitt leg hette jag Marie Ohlsson men mitt dopnamn var Ida Teanger.
-Vad väntar du på? Stick! Killen stack iväg, bort från min åsyn. Det där var bara liten del av allt jag planerade, det som var "most wanted" på min egen lista var Hon, Hon som tvingade mej skola, Hon som tvingade i mej gott, inte för att det varade länge men det bryr jag mej inte om! Hon skulle inte dö, hon skulle torteras på alla möjliga sätt som böcker och filmer inte avslöjar....
Tre år, så jävla lång tid tog det att fånga henne, men nu är jag klar... Ska berätta hur det gick till..
Hon gick ut, till affären, tänkte bomba den nästa vecka men det tänkte jag inte på när jag såg Henne, när Hon gick in visste jag att det var dags. Gick till bilen jag såg Henne komma ut ur. Bröt upp den, inte ett pip. När Hon kom tillbaka igen var den låst.Hon startade den, åkte iväg. Men Hon hann inte långt. När Hon hade kört ut ur parkeringen tog jag mej långsamt och tyst upp ur sätet och snabbt så Hon inte hann reagera tog jag min hand som jag hade ett rakblad i runt Hennes hals och skrek åt Henne att stanna. Hon lydde mej, som alla andra.
Det var bara början.. Jag tog Henne till stället jag visste var övergivet och började med det jag visste skulle ta lång tid, jag skulle njuta av att se Henne plågas. Det var det enda som jag tänkte på...
-Nej, det räcker! Jag klarar inte av mer! Hon skrek, men jag fortsatte, det gjorde jag alltid. Hon fick mat, vatten, duscha, gå ut. Men varje kväll, prick fem minuter över nio, inte tidigare, inte senare började jag. Jag tog alltid stolen först. Hon satte sig i den, jag band fast henne.
Drog i spaken som var kopplad till knivarna på baksidan av stolen, drog lite till. Den var aktiverad. Knivarna rörde sig långsamt mot Hennes rygg, det knakade om dom rostiga rören som höll fast knivarna. När dom nuddade Hennes rygg började det blöda, dom gick längre och längre in. In i ryggen, där dom stannade, knivarna snurrade på sej innom Henne. Hon skrek, bad om nåd. Jag log. Hon skrek mer. Jag skrattade. Efter det var det dags för det Hon tyckte var absolut värst. I jorden där stället jag var med Henne låg en kammare, en meter hög och en meter bred, max. Där inne fick Hon ligga. I varje vägg fanns det kvinar, svärd, yxor, rakblad. Det var omöjligt att röra på sig, om man gjorde det fick man sår överallt. Vilket on fick varje gång Hon låg där inne. Ca två timmar var Hon där nere, hade räknat ut att vid den tiden hade luften nästan tagit slut och eftersom jag bara ville bestraffa Henne, inte döda, lät jag Henne gå upp. Hon fick hämta andan i runt tio minuter men efter det kom löpbandet. Hon fick gå upp på ett löpband, på löpbanden var det fastlimmade rakblad, som Hon sprang på. Om Hon ramlade, eller försökte gå av fanns det väggar överallt runt om. Ingen utväg...
Tre av fyra var avklarade, nu var det dags för sängen.
Ligga helt stilla på en säng med kvinar, medans två yxor på vardera sida om Henne åker rakt ner på Hennes armar om Hon rör sig. Hon hade mer sår en ett emo i sin värsta marddröm..
I 147 dagar hade jag hållit på. Samma saker varje dag. Inget undantag. Inte ens ifall hon var sjuk, inte ens ifall jag var sjuk. Men vad jag minns hade jag inte vart sjuk, inte en enda gång.
Men alla dom roliga dagarna tog slut någon gång, det visste jag. Men det hade inte hänt på mer en ett halvår, så jag trodde inte det skulle hända på ett tag nu heller.
Men en dag hände det. Jag hade inte låtit Henne gå ut på fem månader. Hade bundit fast henne i stolen, och inte tagit ut knivarna på två månader, men Hon fick mat och vatten. Hon fick uppmärksamhet, men enligt Henne räckte det inte. Men att fly var den sämsta idè Hon haft på länge. Besträffningarna blev inte av, och Hon trodde Hon hade makten. Hon bad om pizza, och jag gav Henne det. Det var vad jag ville att Hon skulle tro, att Hon hade makten. Att Hon skulle kunna rymma. Men det gick inte. Jag gick på toa. Hon hade blivit så smal och banden var utslitna, hon kunde ta ut armarna och knäppa upp remmarna runt mage och fötter. Hon sprang iväg, men eftersom hon inte hade gått på flera månader haltade Hon iväg. Inte snabbt alls. När Hon kom ut fick Hon lov att blunda för den starka solen sken henne i ansiktet. Jag låste upp dörren och gick ut och såg att stolen var tom och dörren öppen. Gick långsamt ut och såg Henne, ingen annan var ute, så jag gick tyst fram till Henne och tog min arm runt Hennes midja och drog med Henne tillbaks till stället. Hon skrek och bad om hjälp, ingen var ute, klockan var halv fem på morgonen. Vi återgick till det vanliga men efter sju års tortyr släppte jag Henne fri. Jag plåstrade om Henne på Hennes sår, gav Henne nya kläder och smink. Hon fick gå. Jag sket i Henne, packade ihop mina kläder och drog hem. Levde mitt iv som vanligt igen. Nu var jag klar. Med Henne. Inte med Jorden. jag fortsatte att bomba, råna, förgöra. Det var mitt kall. Och jag slutade inte, aldrig. Och så skulle det förbli...
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/djiosald/472444670/
Visa toppen
Show footer