June
Monday 15 September 2008 photo 1/1
|
Varning, detta blogg inlägget är inget annat än mina tankar och funderingar, har du frågor, ställ dom men ställ dom ordentligt.
Jag har tänkt länge på vad som skulle hända när jag står ensam kvar. Jag vet att Ica sa till mig för kanske tre år sedan, att om jag fortsätter vara så arrogant som jag var då, skulle det sluta med att jag var ensam kvar.
Jag tog åt mig kritiken, men det tog tid att ändra på min livsstil och mitt tanke sätt, men jag fick helt plötsligt åsikter om allt, jag hade självförtroende och självdistans. Jag vågade prata, säga vad jag tyckte och folk lyssnade på mig.
Jag ändra mig på den punkten och kan tacka ica väldigt mycket för det, att hon orkade och trodde på mig, att jag kunde och ville förändrats.
Även fast jag ändrade på mig står jag ensam kvar idag, eller ensam vet jag inte. Jag har ju mina vänner, dom är inte många men dom är dom bästa. Men samtidigt är inte en vän samma sak som en partner.
Oktober 2006 tog mitt liv en ny vändning, jag träffade Foffe. Jag och foffe hade pratat i kanske två år via msn, men nu var det äntligen dags att träffas. Jag kan inte beskriva känslan när jag fick hålla din hand och smyg röka med dig utan för T centralen, men den var speciell. Det sa bara klick och jag var redan kär i en kille jag hade träffat i Max 1 timme.
Jag och foffe har och hade det bra tillsammans, vi hade våra bråk, jag gjorde mina misstag och han sina, men så är det ju i ett förhållande.
Nyårsafton 2006 förlovade vi oss. Alltså den känslan man fick när vi satte på oss ringarna måste man själv uppleva för att fatta. Då var det officiellt, det är han och jag mot världen.
Tyvärr tog denna kärleks historia slut, 23 månader efter det att vi blev ihop så försvann du som min pojkvän och abdikerade du från pojkväns rollen och blev en vän. En vän som alltid kommer finnas och som kommer ligga mig nära om hjärtat, för alltid. Jag kan inte säga att det var fel att göra slut. Jag vill ju vara med honom, det vill jag, men jag vill se honom lycklig. Han var/är lycklig med mig, det vet jag.. Jag kan inte sitta och säga vad han tänker eller känner. Men jag tror nog han är lyckligare med den andra, jag kan ha fel, jag kan ha rätt.
Det tygsta var väl att jag trodde jag hade vunnit tillbaka honom, det var det jobbiga. Jag trodde, dum som jag var, att om jag ändrar på mig kommer han tillbaka. Jag försökte verkligen ändra på det både jag och han tyckte var mindre bra. Men det räckte inte, jag kämpade inte tillräckligt.. men som man säger.. man kan inte få allt här i livet..
Ronnie sa till mig idag att jag kanske jobbar så mycket för att jag inte orkar med sanningen, eller vill skjuta på mina problem. Jag tror det ligger något i det.. han kan ha fel, han kan ha rätt. Men det är en befrielse att veta att man är behövd och att dom man hjälper har det 10 ggr som värre än vad jag någonsin kommer ha det.. sen behöver man inte tänka på sina problem utan fokuserar sig på arbetet, sorgligt men sant.
Det jobbiga med att vara Tom just nu är att jag är så feg för att be om hjälp, jag vet att jag kan klara det mesta själv. Men kan jag klara av att gå vidare utan någon jämte mig? Jag vet inte, jag vet bara att det finns några i mitt liv som ställer upp om jag skulle be om hjälpen, jag hoppas och tror..
....
/ Tom
Jag har tänkt länge på vad som skulle hända när jag står ensam kvar. Jag vet att Ica sa till mig för kanske tre år sedan, att om jag fortsätter vara så arrogant som jag var då, skulle det sluta med att jag var ensam kvar.
Jag tog åt mig kritiken, men det tog tid att ändra på min livsstil och mitt tanke sätt, men jag fick helt plötsligt åsikter om allt, jag hade självförtroende och självdistans. Jag vågade prata, säga vad jag tyckte och folk lyssnade på mig.
Jag ändra mig på den punkten och kan tacka ica väldigt mycket för det, att hon orkade och trodde på mig, att jag kunde och ville förändrats.
Även fast jag ändrade på mig står jag ensam kvar idag, eller ensam vet jag inte. Jag har ju mina vänner, dom är inte många men dom är dom bästa. Men samtidigt är inte en vän samma sak som en partner.
Oktober 2006 tog mitt liv en ny vändning, jag träffade Foffe. Jag och foffe hade pratat i kanske två år via msn, men nu var det äntligen dags att träffas. Jag kan inte beskriva känslan när jag fick hålla din hand och smyg röka med dig utan för T centralen, men den var speciell. Det sa bara klick och jag var redan kär i en kille jag hade träffat i Max 1 timme.
Jag och foffe har och hade det bra tillsammans, vi hade våra bråk, jag gjorde mina misstag och han sina, men så är det ju i ett förhållande.
Nyårsafton 2006 förlovade vi oss. Alltså den känslan man fick när vi satte på oss ringarna måste man själv uppleva för att fatta. Då var det officiellt, det är han och jag mot världen.
Tyvärr tog denna kärleks historia slut, 23 månader efter det att vi blev ihop så försvann du som min pojkvän och abdikerade du från pojkväns rollen och blev en vän. En vän som alltid kommer finnas och som kommer ligga mig nära om hjärtat, för alltid. Jag kan inte säga att det var fel att göra slut. Jag vill ju vara med honom, det vill jag, men jag vill se honom lycklig. Han var/är lycklig med mig, det vet jag.. Jag kan inte sitta och säga vad han tänker eller känner. Men jag tror nog han är lyckligare med den andra, jag kan ha fel, jag kan ha rätt.
Det tygsta var väl att jag trodde jag hade vunnit tillbaka honom, det var det jobbiga. Jag trodde, dum som jag var, att om jag ändrar på mig kommer han tillbaka. Jag försökte verkligen ändra på det både jag och han tyckte var mindre bra. Men det räckte inte, jag kämpade inte tillräckligt.. men som man säger.. man kan inte få allt här i livet..
Ronnie sa till mig idag att jag kanske jobbar så mycket för att jag inte orkar med sanningen, eller vill skjuta på mina problem. Jag tror det ligger något i det.. han kan ha fel, han kan ha rätt. Men det är en befrielse att veta att man är behövd och att dom man hjälper har det 10 ggr som värre än vad jag någonsin kommer ha det.. sen behöver man inte tänka på sina problem utan fokuserar sig på arbetet, sorgligt men sant.
Det jobbiga med att vara Tom just nu är att jag är så feg för att be om hjälp, jag vet att jag kan klara det mesta själv. Men kan jag klara av att gå vidare utan någon jämte mig? Jag vet inte, jag vet bara att det finns några i mitt liv som ställer upp om jag skulle be om hjälpen, jag hoppas och tror..
....
/ Tom
Comment the photo
Att öppet berätta om sina tankar, känslor och att granska sig själv på det sättet är det inte många som kan. Det är också väldigt få som tar sig an och lyckas komma på rätt väg, DET är starkt tome, jag hoppas du inser det.
Men du får vara försiktig så du inte blir någon du inte vill vara bara för att göra andra till freds :)
Det finns bara EN Tome :D <3
Mmkay? <3
Men som jag alltid gjort så tror jag att allt har en mening att ödet är det som bestämmer... i slut ändan, det kan man inte påverka! Jag är stolt över dej att du tag i tag i skolan o allt! Älskar dej lillebror Puss o kram Sis!
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/doffeen/265549849/
Visa toppen
Show footer