februari
onsdag 21 oktober 2009 bild 1/1
|
(håller på att lägga upp lite berättelser på dikta.se men historien The Shinigami guard får inte någon respons. så jag tänkte lägga ut ett kapitel mitt i historien här och se vad ni säger)
Lite snabb historik: det handlar om Jacob och Rose. Rose är en shinigami som har fått uppdraget att skydda Joacob men när det visar sig att Jacob både kan se och höra henne blir allt med ens mkt mer komplicerat. Jacob har en alvarlig sjukdom och bor på sjukhuset men han hatar det och rymmer ofta där ifrån. vill ni veta mer så kan ni ju läsa den från början på dikta.se jag heter a-asuka där ^^
Kap 8
jacob:
Så hon trodde att jag var arg på henne. Tänkte jag lite smått underhållen.
Fast jag hade varit arg ungefär 70% av tiden vi hade umgåtts.
Plötsligt såg jag Corolin på avstånd men hon såg inte ut att vara här för jobbet.
Hon hade en blå, kort kjol och en mörk röd ylle tröja på sig och stod och gungade på tårna utanför busshållplatsen.
Men jag hade ingen större lust att möta på henne så jag grep fort tag i Roses handled och sprang i väg med henne. Jag såg i ögonvrån hur hon vände sig åt vårat håll och jag skyndade på lite extra. Vi hann precis in bland träden innan hon såg åt vårat håll. Det låg en liten trädbeklädd kulle utanför skolan. Det såg inte så mycket ut för världen men om man väl gick in märkte man hur stort det var.
"vad gör du?" frågade Rose. Jag orkade inte förklara och skakade bara på huvudet. Rose kollade bort mot busshållplatsen och såg Corolin. Ett svagt leende syntes på hennes läppar när hon vände tillbaka ansiktet mot mig men hon sa inget. "vad hade du tänkt nu?" frågade hon.
Jag kollade mig omkring. "vi kan ju gå en bit.." sa jag och började gå in mot skogen. Ja skog var nog ett bättre namn på stället trotts allt. Jag brukade gå hit ibland när jag var less och inte orkade med. Det fanns ett litet skjul längre in med en mall äten gammal soffa och en ranglig vik säng. Sängen var rätt skön och jag brukade gå dit ibland och lägga mig för att vara ifred.
Jag skulle nog inte få bli ifred på ett tag nu fram över med Rose i hälarna.
"kom, jag ska visa dig en sak" sa jag och började gå på den osynliga stigen som ledde till skjulet.
Tillslut kunde jag skymta den lilla stugan med den röd, bruna flagnande färgen och dom grå, blåa hus knutarna. "vad är det där!?" sa Rose. "Mitt hem!" sa jag ironiskt men ändå menande.
Jag öppnade den gamla dörren, det var nästan så att jag lyfte bort den, för den satt inte vidare bra fast i huset. Vi gick in och kollade oss omkring. Det var ett tag sedan jag var här men allt var precis som jag hade lämnat det. Soffan och sängen, det dammiga lilla bordet med den broderade duken och den blåa vasen med dom döda blommorna. Jag brukade undra vad den här stugan egentligen hade varit och vem den hade tillhört. Men den personen hade troligtvist varit död ett tag. "vad dammigt!" sa Rose. "vill du städa eller?" frågade jag. hon gav mig en snabb, ond blick och gick sedan fram till bordet. "tänk om det har bott någon här!" sa hon tankfullt. Jag nickade bara. "jag skulle kunna bo här, istället för på sjukhuset." sa jag och la mig i sängen. Den gav ifrån sig ett högljutt knakande. Rose kollade fort på mig. "vad var det??" frågade hon. "sängen" svarade jag och gungade lite upp och ner med ett leende så att den lät ännu mer. Rose rynkade näsan åt mig och kollade bort.
Jag resta mig upp och kollade i hörnet av stugan, där ett stort spindelnät hängde. Den stora spindeln satt blixt stilla i nätet och jag fick stor lust att retas med Rose. "kom!" sa jag. hon snurrade runt och mötte min blick med ett skeptiskt ansiktsuttryck. Men hon gick sakta fram till mig. "ställ dig här" sa jag och pekade framför mig, närmare nätet. "varför?" frågade hon.
"gör det bara!" svarade jag. "nej om du inte säger, så gör jag det inte!" sa hon bestämt. Jag suckade och tog tag i hennes axlar. "bara stå här!" sa jag och ställde henne tillräckligt nära.
"och nu?" frågade hon. Jag stod en bit bakom henne. "kolla upp" sa jag. jag kunde se hur hon gjorde det och frös till. Som om hon trodde att hennes ögon lurade henne. Spindeln var så stor så att till och med jag blev lite äcklad av den. Plötsligt kastade hon sig bakåt. Men stötte i hälen i ett jack i golvet och föll baklänges. Innan jag han reagera hade hon fallit rakt över mig och båda hade landat i sängen med ett stort KNAK! Rose vände sig chockat om men hon klev inte av mig. sängen knarrade vid vartenda rörelse. "tur att vi landade på något mjukt" sa jag bara. Hon stirrade bara på mig. Sedan höjde hon näven och slog mig på bröstkorgen. "sluta vara så dum!" skrek hon. "va!? Jag har inte varit dum!" svarade jag. "jo! den där spindeln!! Det var dumt!" skrek hon. Sedan blev hon tyst och kollade ensligt tillbaka mot hörnet med spindeln som om hon var rädd att spindeln skulle vara borta och kanske sitta på henne nu. Men den satt kvar på precis samma sätt som innan. Hon låg fortfarande över mig och det som fick min största uppmärksamhet var hennes lår som låg pressat mellan mina ben. "ska du inte kliva av?" frågade jag. hon vände tillbaka blicken mot mig igen. "vill du det eller?" frågade hon lite kaxigt. Hennes svar blev lite utav en chock. Egentligen gjorde det mig inget om hon låg så men…"ja tack." svarade jag lika kaxigt tillbaka. Hon sänkte ögonbrynen lite. "om du vill det så tänker jag inte flytta" sa hon och kollade nonchalant upp mot det lilla fönstret över soffan. "jaha …." jag visste inte vad jag skulle säga, jag kände bara hur det tryckte mellan benen.
"men du kanske kan lyfta på benet som du har…" sa jag. hon kollade tillbaka mot mig men inte riktigt in i mina ögon. Sedan skärptes hennes ansiktsuttryck och hon pressade låret hårdare mellan mina ben. En rysning gick upp i min kropp och jag kunde inte rå för att låta det synas i mitt ansikte hur jag kände. Då ryckte hon till och gick upp. "om du tycker att det är skönt så ska jag inte göra det, ditt äckel!" sa hon. "va! Det var ju du som tryckte!" sa jag försvarande.
"men.." sa hon och vände sig sedan om. "ska vi gå någon stans till ett mindre folk tomt ställe!?" frågade hon men det lät mer som en årder. Jag reste mig upp och kollade mot dörren.
"ja om du vågar gå ut med spindel hängandes så nära utgången." när jag sa det gav hon mig bara en mordiskt blick men gick så långt ifrån spindeln hon kunde på vägen ut.
Lite snabb historik: det handlar om Jacob och Rose. Rose är en shinigami som har fått uppdraget att skydda Joacob men när det visar sig att Jacob både kan se och höra henne blir allt med ens mkt mer komplicerat. Jacob har en alvarlig sjukdom och bor på sjukhuset men han hatar det och rymmer ofta där ifrån. vill ni veta mer så kan ni ju läsa den från början på dikta.se jag heter a-asuka där ^^
Kap 8
jacob:
12 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/dollfiefever/418441255/
Visa toppen
Visa sidfoten