October
Wednesday 7 September 2011 photo 3/10
|
För de som läst andra delen och resten av min "bok",
jag tog bort de sidorna och började om lite för det ska kunna hålla ihop :)
och nu får ni läsa andra sidan :3
När jag inte kunde bita dem längre ville jag ändå få dem att fatta att det de gjorde var förnedrande för mig,
så en dag,
i 3an tror jag det var -
tog jag en sax på syslöjden och skar mig armen.
Det var inte djupt, långt ifrån -
men det kändes ingenting - ingenting alls!
Det var den känslan jag letat efter,
Ingentinget. Jag ville vara där.
Hellre det än smärta.
Det var andra gången jag fick åka till BUP.
Jag fick åka därifrån lika snabbt när jag lovade att sluta.
Visserligen slutade jag ett långt tag.
Jag tror inte jag skar mig på i alla fall,
2 år.
Jag skulle precis, precis nätt och jämt börja sexan när jag började skära mig "På riktigt".
Pappa märkte inte mina ärr eller mina sår, så jag började leva i Ingentinget.
Jag började tappa känslor för sånt som förut gjort mig överlycklig,
jag började ta Ingentinget på större allvar än Verkligheten.
Jag flydde, helt enkelt.
Men från vad fattade jag inte då.
Jag bara skar och skar tills jag var beroende av de Röda tårarna,
det var först efter ett tag som jag fattade att man kunde bli beronde av det.
Folk säger att det är omöjligt,
och det kanske det är -
jag kanske gjort nåt omöjligt? blivit beroende av nåt som.. ingen "Normal" skulle bli?
I vilket fall började det bli värre,
små rivsår blev djupa skärsår.
Små bruna ärr blev stora rosa kullar,
men jag kunde inte sluta med det.
Iställte försökte jag komma på vad jag flytt ifrån.
Efter ett tag kom jag på det.
_
Hoho! Sida två, vill ni läsa mer?:)
När jag inte kunde bita dem längre ville jag ändå få dem att fatta att det de gjorde var förnedrande för mig,
så en dag,
i 3an tror jag det var -
tog jag en sax på syslöjden och skar mig armen.
Det var inte djupt, långt ifrån -
men det kändes ingenting - ingenting alls!
Det var den känslan jag letat efter,
Ingentinget. Jag ville vara där.
Hellre det än smärta.
Det var andra gången jag fick åka till BUP.
Jag fick åka därifrån lika snabbt när jag lovade att sluta.
Visserligen slutade jag ett långt tag.
Jag tror inte jag skar mig på i alla fall,
2 år.
Jag skulle precis, precis nätt och jämt börja sexan när jag började skära mig "På riktigt".
Pappa märkte inte mina ärr eller mina sår, så jag började leva i Ingentinget.
Jag började tappa känslor för sånt som förut gjort mig överlycklig,
jag började ta Ingentinget på större allvar än Verkligheten.
Jag flydde, helt enkelt.
Men från vad fattade jag inte då.
Jag bara skar och skar tills jag var beroende av de Röda tårarna,
det var först efter ett tag som jag fattade att man kunde bli beronde av det.
Folk säger att det är omöjligt,
och det kanske det är -
jag kanske gjort nåt omöjligt? blivit beroende av nåt som.. ingen "Normal" skulle bli?
I vilket fall började det bli värre,
små rivsår blev djupa skärsår.
Små bruna ärr blev stora rosa kullar,
men jag kunde inte sluta med det.
Iställte försökte jag komma på vad jag flytt ifrån.
Efter ett tag kom jag på det.
_
Hoho! Sida två, vill ni läsa mer?:)
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/dragonflygirlh/495812161/
Visa toppen
Show footer