May
Sunday 23 January 2011 photo 1/1
|
Åhhh Gusty ;*
Vad var det jag sa liksom. Jag visste att det var såhär det skulle bli. Jag visste det! Och ändå lovade jag mig själv att jag inte skulle låta det komma in under huden på mig. Jag sa till mig själv - och alla andra sa det också - att det bara är för det bästa och att det ändå inte gynnar någon att gå runt och ha ont i magen jämt. Men hellre ont i magen än ont i hjärtat, är det inte så? Hellre full av tvivel än full av smärta. Det tror jag.
Det är liksom som någon slags elledning som leder allting vidare till mig så att jag känner precis allt, och i och med att jag vet att allt är mitt fel så förvandlas varenda mäktig känsla till slut bara till hat. Hat mot dig, hat mot min omgivning och hat mot kärleken. Men jag kan inte skylla det på kärleken den här gången, jag har gjort det för mycket. Och det är mitt fel, inte kärlekens. Alltså hatar jag mig själv mest av alla. Jag gissar att jag förtjänar det, men allt som kommer på köpet är outhärdligt.
Så.
Till alla er som kan förstöra något vackert utan att reflektera: Jag beundrar er. Jag önskar att jag var som ni. För förr eller senare blir man tvungen till det, eller hur? Men hur gör ni för att inte känna av det själva? Kan ni inte berätta för mig hur det går till? Det här tär för mycket på mig och jag ser inte ytan längre.
Annons
Visa toppen
Show footer