Saturday 20 December 2008 photo 1/1
|
gammal bild som gatan, alla ser ut som satan.
kvällens promenads tema var covers.
Staten och kapitalet - Ebba Grön (Blå Tåget)
En ytterst politisk låt som är lika aktuell i dag som för trettio år sen när Ebba gjorde den som då var lika aktuell som för hundra miljoner år sen när Blå Tåget gjorde den. Hur kan en sån sak komma sig?
This Charming Man - Stars (The Smiths)
Den enda värdiga covern jag hört av världens bästa låt. För det är den enda där bandet försöker göra sin egen grej av den. Sovrumsrock av hög kvalitet.
Take Me Out - Scissor Sisters (Franz Ferdinand)
Scissor Sisters är väl lite så där, men de gör en rolig akustisk cover av Franz Ferdinands genombrottslåt. Det är ballt, och den äckliga tjejen i bandet som jag hatar hörs ingenstans.
Mr. Tambourine Man - The Byrds (Bob Dylan)
En av musikhistoriens milstolpar, denna ljuva tolkning av en av Bob Dylans icke bästa låtar. Inte förrän den når The Byrds då.
Hon har ett sätt - Jumper (Jakob Hellman)
Löjligt snygga popstråkar i verserna och schysst drag ger låten en ny personlig prägel, och Niklas Hillbom håller sin röst inom rimlighetens gränser för att det inte ska låta gnälligt som han annars har en tendens att göra.
Everybody's Changing - Lily Allen (Keane)
En av 00talets bästa popballader blir än bättre när akustisk gitarr och någon form av elpiano kompar 00talets snyggaste röst. Kalaskul!
Thirteen - Wilco (Big Star)
En favoritlåt i originalversion liksom i Elliott Smiths version. Även Wilco gör den skitbra på ett Wilco-aktigt americanavis.
I Will Survive - Cake (Gloria Gaynor)
Disco! Inte. För Cake är balla. Det visar de när de spelar I Will Survive med stor bravur. Basen är asläcker och gitarrerna perfekta. En av mina absoluta favoritcovers.
Gimme Some Truth - Generation X (John Lennon)
Med samma politiska ideologi som John Lennon får Generation X den perfekta känslan och Billy Idol sjunger som han gjorde på den tiden. Bäst.
Alla har glömt - [Ingenting] (Towa Carson)
Det är inte många svenska 60talschlagers som går att göra om på nytt nu. Men det är just den här låten, och just det här bandet. Det räcker väl så...
It Must Be Love - Madness (Labi Siffre)
Från smörballad (dock en bra sådan) till Madnesspop. Trummor, piano och bas spelas i en sån symbios att man skiter ner sig, nästan. Sjukt bra låt förutom textraden "love is the best". Jag gillar inte den. Men äsch liksom.
Seasons in the Sun - Terry Jacks (Jacques Brel)
Min favorit låt för typ sju år sen. Inte i samma klass som Le Moribond av Jacques Brel, men det är bra på ett helt annat vis. Ashärlig produktion framför allt.
There is a Light That Never Goes Out - The Magic Numbers (The Smiths)
Stämsång är väl lite av vad man förväntar sig av The Magic Numbers, och här överträffar den allt de gjort på sina egna två skivor. Och texten är precis lika bra som den alltid varit, minst.
Ever Fallen in Love - Nouvelle Vague (The Buzzcocks)
Punk goes bossa nova. Det är ju crazy. Men jävligt bra dock. Det svänger som fan och allt är precis som sig bör.
Clementine - The Decemberists (Elliott Smith)
Från en hyllningsskiva till Elliott. Artister från Portland samlas och gör olika Elliottlåtar. Överlägset bäst i samlingen är förstås The Decemberists, och Clementine är alltid en bra låt.
Hallelujah - Jeff Buckley (Leonard Cohen)
Den här var väl smått ooriginell att ha med, men ändå ett måste, för den är så fruktansvärt bra. Elgitarr och sång, båda delar anmärkningsfria. Det bästa Jeff Buckley har gjort för fan.
kvällens promenads tema var covers.
Staten och kapitalet - Ebba Grön (Blå Tåget)
En ytterst politisk låt som är lika aktuell i dag som för trettio år sen när Ebba gjorde den som då var lika aktuell som för hundra miljoner år sen när Blå Tåget gjorde den. Hur kan en sån sak komma sig?
This Charming Man - Stars (The Smiths)
Den enda värdiga covern jag hört av världens bästa låt. För det är den enda där bandet försöker göra sin egen grej av den. Sovrumsrock av hög kvalitet.
Take Me Out - Scissor Sisters (Franz Ferdinand)
Scissor Sisters är väl lite så där, men de gör en rolig akustisk cover av Franz Ferdinands genombrottslåt. Det är ballt, och den äckliga tjejen i bandet som jag hatar hörs ingenstans.
Mr. Tambourine Man - The Byrds (Bob Dylan)
En av musikhistoriens milstolpar, denna ljuva tolkning av en av Bob Dylans icke bästa låtar. Inte förrän den når The Byrds då.
Hon har ett sätt - Jumper (Jakob Hellman)
Löjligt snygga popstråkar i verserna och schysst drag ger låten en ny personlig prägel, och Niklas Hillbom håller sin röst inom rimlighetens gränser för att det inte ska låta gnälligt som han annars har en tendens att göra.
Everybody's Changing - Lily Allen (Keane)
En av 00talets bästa popballader blir än bättre när akustisk gitarr och någon form av elpiano kompar 00talets snyggaste röst. Kalaskul!
Thirteen - Wilco (Big Star)
En favoritlåt i originalversion liksom i Elliott Smiths version. Även Wilco gör den skitbra på ett Wilco-aktigt americanavis.
I Will Survive - Cake (Gloria Gaynor)
Disco! Inte. För Cake är balla. Det visar de när de spelar I Will Survive med stor bravur. Basen är asläcker och gitarrerna perfekta. En av mina absoluta favoritcovers.
Gimme Some Truth - Generation X (John Lennon)
Med samma politiska ideologi som John Lennon får Generation X den perfekta känslan och Billy Idol sjunger som han gjorde på den tiden. Bäst.
Alla har glömt - [Ingenting] (Towa Carson)
Det är inte många svenska 60talschlagers som går att göra om på nytt nu. Men det är just den här låten, och just det här bandet. Det räcker väl så...
It Must Be Love - Madness (Labi Siffre)
Från smörballad (dock en bra sådan) till Madnesspop. Trummor, piano och bas spelas i en sån symbios att man skiter ner sig, nästan. Sjukt bra låt förutom textraden "love is the best". Jag gillar inte den. Men äsch liksom.
Seasons in the Sun - Terry Jacks (Jacques Brel)
Min favorit låt för typ sju år sen. Inte i samma klass som Le Moribond av Jacques Brel, men det är bra på ett helt annat vis. Ashärlig produktion framför allt.
There is a Light That Never Goes Out - The Magic Numbers (The Smiths)
Stämsång är väl lite av vad man förväntar sig av The Magic Numbers, och här överträffar den allt de gjort på sina egna två skivor. Och texten är precis lika bra som den alltid varit, minst.
Ever Fallen in Love - Nouvelle Vague (The Buzzcocks)
Punk goes bossa nova. Det är ju crazy. Men jävligt bra dock. Det svänger som fan och allt är precis som sig bör.
Clementine - The Decemberists (Elliott Smith)
Från en hyllningsskiva till Elliott. Artister från Portland samlas och gör olika Elliottlåtar. Överlägset bäst i samlingen är förstås The Decemberists, och Clementine är alltid en bra låt.
Hallelujah - Jeff Buckley (Leonard Cohen)
Den här var väl smått ooriginell att ha med, men ändå ett måste, för den är så fruktansvärt bra. Elgitarr och sång, båda delar anmärkningsfria. Det bästa Jeff Buckley har gjort för fan.
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/dwight/308946603/