February
Wednesday 22 April 2009 photo 5/13
|
Jag saknar dej mer en ngt annat här på jorden, snälla kan du inte bara vakna upp? Jag vill träffa dej, jag vill ha tillbaka min mamma, nästan alla barn har en mamma som dom kan prata med, som dom kan skaratta med, men det kommer jag aldrig att få. Du var det finaste som fanns på jordklotet och även om vi bråkade ibland så älskar jag dej. Utan dej så hade jag aldrig vart den personen jag är idag, utan dej så hade jag ALDRIG kommit så här långt i ridningen. När du levde så var mitt liv helt underbart och det var inget som fattadest, jag hade värdens bästa mamma, 2 egna ponnysar, en låssas pappa som köpte allt.
Men den 17 september 05 förändrades allt, det var den dagen då jag vann DM...
Du kände dej jätte svag och du klarade knappt av att stå upp, jag minns hur lycklig du var när jag hade vunnit men du kunde inte stå upp och gratta mej utan du kunde bara sitta i gräset och le.
2 dagar efter så hade du inte blitt bättre så du åkte in till sjukhuset, där blev du liggandes i 2-3 dagar och jag var där inne och hälsade på, jag frågade dej om du hade fått canser, och då svarade du mej nej.
Du kom hem och bara 2 dagar efter så blev du sämre och fick åka med ambulans in till Ua sjukhus. När du kom hem igen så berättade du för mej att du hade fått canser, ( Elakartad Lungcanser ). Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det snurrade bara i huvudet.
Du var inne på sjukhuset och fick massa cellgifter och strålningar och du började tappa håret, och när det hade gått 1 månad så var allt hår borta.
Under december fram till maj ungefär så mådde du jätte dåligt och tumören blev bara större och större. Men under Juni, Juli så mådde du mkt bättre och doktorerna trodde att cansern var borta och att du skulle överleva. Men runt agusti, oktober började du bli dålig igen och när du var inne på sjukhuset ich blev magnetröntgad så visade de sig att cansern hade spritt sig ut i kroppen och nu var den ungefär överallt.
Du fick fler och starkare medeciner och du blev bara sämmre och sämmre, tillslut så blev du inlagd på Ua sjukhus, jag var inne hos dej 1 gång i veckan men mer en så klarade jag inte av, jag mådde dåligt av att se dej så sjuk, du yrade och sa oftast fel saker.
15 septemer, så hade jag studiedag i munkedal och var i hunnebo och hälsade på, ungefär efter lunch så kom Eva in i klassrummet och ville att jag skulle följa med henne in till mamma. Jag vägrade för jag fixade inte att se henne så här, men jag blev med tvingad för mamma ville ville värkligen träffa sina barn sa Eva.
Vi åkte vidre till Sotenässkolan och hämtade upp Filip.
Sedan så bar det av till Ua sjukhus.
När vi kom in så satte vi oss i caféterian och Emil, filip och pappa satt vid ett bord och jag satt med ett bord med eva, helt plötsligt så började emil och filip gråta och jag började undra vrf..
Jag frågade Eva och då sa hon att du hade somnat in, flögit iväg till himelen att du hade dött.
Jag visste inte vad jag skulle tro. I början så trodde jag bara att eva "skojade" men sedan så förstog jag, du hade värkligen dött, och började storgråta.
Jag grät hela vägen till din avdelning och där satte vi oss och skulle prata med ngn person i från sjukhuset?! Jag ville bara in till dej och se om du värkligen inte levde.
När vi hade pratat klart med den dära tanten så gick vi bort till ditt rum och gick in, jag var jätte rädd och ville inte förstå att det var du som låg där, när jag kom fram till dej så låg du bara helt still med lite halv öppna ögon och ett leende på läpparna
Jag fick vara där inne en stund ensam och jag satte mej bredvid dej i sängen och bara pratade. Jag vet inte hur länge jag satt där men det var ett bra tag iallafall.
Sedan så var det dags att åka hem och jag sprang bara bort och tittade en sista gång så att du inte levde, man vet aldrig du kanske hade vaknat upp.
DU har inte vaknat upp en, och jag hoppas att du har det bra där uppe i himelen.
JAG ÄLSKAR DEJ MAMMA <3
Men den 17 september 05 förändrades allt, det var den dagen då jag vann DM...
Du kände dej jätte svag och du klarade knappt av att stå upp, jag minns hur lycklig du var när jag hade vunnit men du kunde inte stå upp och gratta mej utan du kunde bara sitta i gräset och le.
2 dagar efter så hade du inte blitt bättre så du åkte in till sjukhuset, där blev du liggandes i 2-3 dagar och jag var där inne och hälsade på, jag frågade dej om du hade fått canser, och då svarade du mej nej.
Du kom hem och bara 2 dagar efter så blev du sämre och fick åka med ambulans in till Ua sjukhus. När du kom hem igen så berättade du för mej att du hade fått canser, ( Elakartad Lungcanser ). Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det snurrade bara i huvudet.
Du var inne på sjukhuset och fick massa cellgifter och strålningar och du började tappa håret, och när det hade gått 1 månad så var allt hår borta.
Under december fram till maj ungefär så mådde du jätte dåligt och tumören blev bara större och större. Men under Juni, Juli så mådde du mkt bättre och doktorerna trodde att cansern var borta och att du skulle överleva. Men runt agusti, oktober började du bli dålig igen och när du var inne på sjukhuset ich blev magnetröntgad så visade de sig att cansern hade spritt sig ut i kroppen och nu var den ungefär överallt.
Du fick fler och starkare medeciner och du blev bara sämmre och sämmre, tillslut så blev du inlagd på Ua sjukhus, jag var inne hos dej 1 gång i veckan men mer en så klarade jag inte av, jag mådde dåligt av att se dej så sjuk, du yrade och sa oftast fel saker.
15 septemer, så hade jag studiedag i munkedal och var i hunnebo och hälsade på, ungefär efter lunch så kom Eva in i klassrummet och ville att jag skulle följa med henne in till mamma. Jag vägrade för jag fixade inte att se henne så här, men jag blev med tvingad för mamma ville ville värkligen träffa sina barn sa Eva.
Vi åkte vidre till Sotenässkolan och hämtade upp Filip.
Sedan så bar det av till Ua sjukhus.
När vi kom in så satte vi oss i caféterian och Emil, filip och pappa satt vid ett bord och jag satt med ett bord med eva, helt plötsligt så började emil och filip gråta och jag började undra vrf..
Jag frågade Eva och då sa hon att du hade somnat in, flögit iväg till himelen att du hade dött.
Jag visste inte vad jag skulle tro. I början så trodde jag bara att eva "skojade" men sedan så förstog jag, du hade värkligen dött, och började storgråta.
Jag grät hela vägen till din avdelning och där satte vi oss och skulle prata med ngn person i från sjukhuset?! Jag ville bara in till dej och se om du värkligen inte levde.
När vi hade pratat klart med den dära tanten så gick vi bort till ditt rum och gick in, jag var jätte rädd och ville inte förstå att det var du som låg där, när jag kom fram till dej så låg du bara helt still med lite halv öppna ögon och ett leende på läpparna
Jag fick vara där inne en stund ensam och jag satte mej bredvid dej i sängen och bara pratade. Jag vet inte hur länge jag satt där men det var ett bra tag iallafall.
Sedan så var det dags att åka hem och jag sprang bara bort och tittade en sista gång så att du inte levde, man vet aldrig du kanske hade vaknat upp.
DU har inte vaknat upp en, och jag hoppas att du har det bra där uppe i himelen.
JAG ÄLSKAR DEJ MAMMA <3
Comment the photo
jag tror ingen förstår hur hemskt det måste vara. men jag finns för dig, hur mycket som helst, det vet du redan.
<3
Jag finns här och de vet du <3
Jätte finr skrivet gumman <3<3
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ealexanderssoon/358857304/
Visa toppen
Show footer