Jag skriver som jag gör för att väcka tanke, för att väcka den både hos de som motsäga mina ord likväl för att väcka den hos de som dela mina åsikter.
Det hela handlar likt mycket göra idag om miljön, klimatet och den värld vi leva i, hur så mycket godhet kan bländas av så mycket ont. För äro ej det vad som hända? Vi matas dagligen av de "stora" problemen, de stora frågorna om människans växande hot och hur vi med otrolig teknologisk mångfald skall försöka ungdå vårt, inom en allt kortare tid, hemska öde. Men har vi ej glömt något?
Varför ser världen ut som den göra idag? Varför mår folk sämre? Varför ökar självmord och hemska tankar hos ungdomar? Varför växer klyftorna mellan rik och fattig i världen? Jag önskar jag kunde ge de exakta kalkylerade svaren, de där opartiska svaren som får folk att nicka medgivande, men istället har jag bara mina egna fördjupade filosofiska tankar. Äro det ej så att vi glömt bort något väsentligt, att vi glömt bort våra rötter? Istället för att blicka in i naturen och se en bländande enkel skönhet verkar det som om många bara skådar en karg tomhet, en sådan tomhet som jag personligen tolkar likt en manifestationav det glömda. Vi voro vid dagens gryning alla barn av naturen.
Frågan om miljön inom mediasektorn känns till stor del i mitt sinne fel riktad, ty den talar och grundar sina värderingar på det påpekade faktum att vi måste rädda vår jord och jorden äro något vi bör bevara samt vårda ömt. Men äro det ej oss själva vi behöver rädda? Gaia; namnet jorden burit sedan naturfolkens tidiga dagar, har snurrat i över 4,6 miljarder år, en tidsram svår att greppa med det mänskliga perspektivet. Under denna långa epok har åtskilliga miljöförändringar skett, naturkatastrofer har inträffat och lanskapen har förändrats, men jorden i sig har återskapat sig själv. Min teori äro att det än en gång hända igen; idag, att jorden vandra in i en ny tidsepok, ett nytt kapitel så att säga och att "moder jord" återställer sig i uppgången till en ny era.
Vi försummar det faktum att ett stort val ligga väntande framför våra ansikten, att agera herdar och vårdare till vårt alldeles egna hem. Istället välja vi att skörda och förstöra för att leva blott för stunden utan att tänka på generationerna som följa i våra fotspår. Naturen, jorden, vårt hem är det enda hem vi i slutet hava. Äro ej tiden väl slagen för oss att öppna ögonen och sammarbeta likt bröder och systrar; barn av denna jord, att tillsammans ta steget in i en ny verklighet?
Låt inte skönheten runtomkring blekna av sorgsna blickar, trots allt ont i världen finns det så mycket gott att hålla sig fast vid och kämpa för. Gaias kärlek, jorden kärlek äro villkorlös om vi bara våga ta den till oss, äro ej det något kämpa för då vet jag ej. I det långa loppet handlar allt om huruvida vi skall kunna se våra barn och barnbarn i ögonen och säga:
- I en tid av kris och kaos då allt verkade mörkt stod vi enade, och trots att vi kanske ej vann slaget så kämpade vi för vad vi trodde på. Vi följde våra hjärtan, ty kärleken äro en kraft större än all världens rikedom.

Äro ej det vad detta handlar om? Att lära av gamla misstag och skrida till handling? Att välja mellan att leva eller dö?

-Marcus

Annons

The photo has no tags

January 2011