December
Sunday 8 June 2008 photo 1/1
|
Från källan i alla själars brunn, växa ett frö till liv,
En droppe likt förevigad tår, falla in i evigheten,
Ett spektrum, färger bortom ögats otillräckliga räckvidd,
Där blodet värmer frusna hjärtan, allt vilar hos Gaia.
En gudinna av kärlek och omtanke, likväl mer än universum,
Format till bördig jord, till liv, där hennes barn födas,
Andas, skrattar, blundar, gråter, tiden är stilla,
I hennes barm, i hennes hjärta, där vilar Zions värmande ljus.
Staden av kärlek, staden av tanke, där allt leva i harmoni.
Staden som pulserar i natten, pulserar av hopp och framtid,
Vägen dit kan man finna, höj huvudet i gryningen och titta mot solen,
Skåda in i naturens skönhet, ty där vilar sanningen som är ärlig.
Gaia är allas vår moder, hon är vår herdinna året runt,
Och vi är utvalda, att vårda henne i hennes åldrande dagar,
En dag i en nära framtid, kommer hon födas på nytt,
Frågan är om hon då låter oss finnas kvar?
Vårt jobb, vårt uppdrag, har vi inte skött särskilt väl,
Arter dör alltjämt dag blir natt, och vi glömma,
Vart vi alla komma från, vi har glömt vårt hem,
Men Gaia glömmer ej, trots att hon kan förlåta.
Vår moder ser sina barn dö, hon gråter denna tidsålder,
Babylon har vi byggt, Babylon glömskans näste,
Där härskar tankar om makt och girighet,
Där bakom svarta, tjocka stenmurar, lurar vår död.
Men Babylon staden vi byggt, är endast en stad av sand,
Om vi alla står enade och minns det som vi glömt,
Vid livets källa strömmar vattnet ännu starkt,
Gaia må ej glömma, men hon kan förlåta.
En droppe likt förevigad tår, falla in i evigheten,
Ett spektrum, färger bortom ögats otillräckliga räckvidd,
Där blodet värmer frusna hjärtan, allt vilar hos Gaia.
En gudinna av kärlek och omtanke, likväl mer än universum,
Format till bördig jord, till liv, där hennes barn födas,
Andas, skrattar, blundar, gråter, tiden är stilla,
I hennes barm, i hennes hjärta, där vilar Zions värmande ljus.
Staden av kärlek, staden av tanke, där allt leva i harmoni.
Staden som pulserar i natten, pulserar av hopp och framtid,
Vägen dit kan man finna, höj huvudet i gryningen och titta mot solen,
Skåda in i naturens skönhet, ty där vilar sanningen som är ärlig.
Gaia är allas vår moder, hon är vår herdinna året runt,
Och vi är utvalda, att vårda henne i hennes åldrande dagar,
En dag i en nära framtid, kommer hon födas på nytt,
Frågan är om hon då låter oss finnas kvar?
Vårt jobb, vårt uppdrag, har vi inte skött särskilt väl,
Arter dör alltjämt dag blir natt, och vi glömma,
Vart vi alla komma från, vi har glömt vårt hem,
Men Gaia glömmer ej, trots att hon kan förlåta.
Vår moder ser sina barn dö, hon gråter denna tidsålder,
Babylon har vi byggt, Babylon glömskans näste,
Där härskar tankar om makt och girighet,
Där bakom svarta, tjocka stenmurar, lurar vår död.
Men Babylon staden vi byggt, är endast en stad av sand,
Om vi alla står enade och minns det som vi glömt,
Vid livets källa strömmar vattnet ännu starkt,
Gaia må ej glömma, men hon kan förlåta.
Visa toppen
Show footer