9 May 2010
Rent allmänt slentrian
Blog post from SoclogAllt känns så fruktansvärt hemskt och tråkigt hela tiden. Jag tänker mycket på saker som jag inte borde tänka på. Döden och vad den innebär. Egentligen skulle jag inte tycka att det spelade någon roll om jag fanns kvar bland er andra. Jag har tänkt så förr och tagit mig upp igen och jag gör det säkert nu också men det känns ändå som om att varje gång jag faller tillbaka så blir det lite värre att hamna där igen. Tänka att "imorgon kanske jag inte finns" Jag borde gå att prata med någon som kan sånt här, som vet hur man tar sig till.
Men så fort jag försöker så börjar jag bara lipa. Har försökt två gånger hos skolkuratorn sen orkade jag inte gå dit mer. Även fast jag bara lyckats presentera mig kort för personen och inte ens hunnit börja. Tankarna flyger runt så fort i huvudet att man bara inte orkar att spy ut det i ord. Det kräver mer eftertanke att få allt till ord, ja vissa saker går inte ens att uttrycka i hela meningar det blir bara egentligen skrik, gråt och osammanhängande saker. Ibland vill jag bara dö. På en gång. Pang.
Jag kämpar egentligen för nära och kära som har fullt upp med deras egna liv. Folk som kränger på mig ett ok av deras liv och bekymmer. Klagan. Jag är ju familjens clown som alltid muntrar upp när det är som gråast. Den som har förmågan att dra skämt i dom mest bisarra situationer. Som föder idéer till min nästa livs stand up baserat på tråkigheter. Jag är så trött att leva genom andra.
Direct link:
http://dayviews.com/eatmyheartout/2010/5/9/