August
Thursday 18 February 2010 photo 1/3
|
NU är det så här att word inte funkar på min data för tillfället så kan inte fortsätta skriva på min berättelser så här får ni en novell så länge den är inte slut efter detta inlägget :) <3 Kommentera och läs alla :) <33
Viruset heter den :)
Jag kollade mig snabbt omkring. Alla satt på sina vanliga platser i et lilla klassrummet vi hade. Jag kände att jag mådde lite smått illa men försökte ignorera det.
Fem minuter kvar sen var dagen slut och jag fick gå hem. Snart var det jullov och jag skulle vara med Jamie nästan hela lovet men jag skulle så klart vara med min bästa kompis Simone med. Hon betyde ju allt för mig nästan lika mycket som min älskade pojkvän Jamie.
"DAKOTA! om du ska sitta och strunta i matten kan du lika väl få en anmärkning!" Jag kollade snabbt på våran hemska lärare Helmina vibrukade kalla henne för Helvetet istället.
"Jaja" svarade jag snabbt och kollade ner i boken igen.
Sifrorna var lite suddiga och de blandade ihopp sig med varandra. Herregud va trött jag måste vara.
Jag kollade hastigt på klockan igen. tre minuter kvar. Jag försökte konsentrera mig men det gick inte så bra allt var suddigt. Jag blinkade flera gånger men det belv inte bättre.
"Jaha... Lägg ihop då och gå på jullov" snäste Helvetet och alla reste på sig.
Jag satt kvar en stund för jag var så yr att jag inte kunde resa mig.
"Dakota kommer du?" Sa Simone som nu stod bredvid mig.
"Ja, självklart" mummlade jag och reste mig sakta upp.
Vi gick ut ur klassrummet, tog på oss ytterkläder och gick ut.
Snön låg djup på taken och det var svårt att ta sig fram. Jag kunde urskilja några snöflingor som dinglade ner från himmlen men de var suddiga.
"Hej! Dakota!! Vänta!" de var Jamies vackra röst och jag blev genast helt varm inombords. Jag kunde nätt och jämnt urskilja hans ljusbruna axellånga hår och hans stora svarta jacka när han sprang emot oss.
Jamie var ett år äldre än mig och Simone och gick därför i nian. Jag mins att förru hade vi beundrat honom. Han hade alltid vart snyggast på skolan det tyckte alla men nu var han min och bara min det visste alla.
När han var framme vid oss ofamnade han mig i en stor kram. Jag kramade tillbaka men hade knappt någon kraft i mina armar.
"Kom så går vi hem till Dakota" sa Simone som stod lutad mot sin cykel. Jag kunde urskilja hennes bruna långa hår och den ljusbruna huden där hon stod.
jag vinglade till lite och gav ifrån mig ett litet stön.
"Dakota mår du bra?" frågade simone oroligt.
"Nej" var det ända jag fick fram innan svimmade.
Viruset heter den :)
Jag kollade mig snabbt omkring. Alla satt på sina vanliga platser i et lilla klassrummet vi hade. Jag kände att jag mådde lite smått illa men försökte ignorera det.
Fem minuter kvar sen var dagen slut och jag fick gå hem. Snart var det jullov och jag skulle vara med Jamie nästan hela lovet men jag skulle så klart vara med min bästa kompis Simone med. Hon betyde ju allt för mig nästan lika mycket som min älskade pojkvän Jamie.
"DAKOTA! om du ska sitta och strunta i matten kan du lika väl få en anmärkning!" Jag kollade snabbt på våran hemska lärare Helmina vibrukade kalla henne för Helvetet istället.
"Jaja" svarade jag snabbt och kollade ner i boken igen.
Sifrorna var lite suddiga och de blandade ihopp sig med varandra. Herregud va trött jag måste vara.
Jag kollade hastigt på klockan igen. tre minuter kvar. Jag försökte konsentrera mig men det gick inte så bra allt var suddigt. Jag blinkade flera gånger men det belv inte bättre.
"Jaha... Lägg ihop då och gå på jullov" snäste Helvetet och alla reste på sig.
Jag satt kvar en stund för jag var så yr att jag inte kunde resa mig.
"Dakota kommer du?" Sa Simone som nu stod bredvid mig.
"Ja, självklart" mummlade jag och reste mig sakta upp.
Vi gick ut ur klassrummet, tog på oss ytterkläder och gick ut.
Snön låg djup på taken och det var svårt att ta sig fram. Jag kunde urskilja några snöflingor som dinglade ner från himmlen men de var suddiga.
"Hej! Dakota!! Vänta!" de var Jamies vackra röst och jag blev genast helt varm inombords. Jag kunde nätt och jämnt urskilja hans ljusbruna axellånga hår och hans stora svarta jacka när han sprang emot oss.
Jamie var ett år äldre än mig och Simone och gick därför i nian. Jag mins att förru hade vi beundrat honom. Han hade alltid vart snyggast på skolan det tyckte alla men nu var han min och bara min det visste alla.
När han var framme vid oss ofamnade han mig i en stor kram. Jag kramade tillbaka men hade knappt någon kraft i mina armar.
"Kom så går vi hem till Dakota" sa Simone som stod lutad mot sin cykel. Jag kunde urskilja hennes bruna långa hår och den ljusbruna huden där hon stod.
jag vinglade till lite och gav ifrån mig ett litet stön.
"Dakota mår du bra?" frågade simone oroligt.
"Nej" var det ända jag fick fram innan svimmade.
Comment the photo
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ebbatornkvist/443596871/
Visa toppen
Show footer