Friday 28 November 2008 photo 4/10
![]() ![]() ![]() |
Nu blev jag på sådant där jobbigt "skriva om allt jag tänker" humör igen... även om ingen läser det eller bryr sig så får man ändå skrivit av sig lite...
Så världen, det är fan en underlig plats. Det finns en jävla massa människor, och en jävla massa ställen och stor är den. Så man tycker ju att i den här världen så borde det ju vara någon typ av bra ballans av goda människor och "dumma" människor.
Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Men grejen är ju att dom människor i sin närhet är dom man gärna tar bekantskap med och vill lite på. Men risken finns ju alltid att man blir sårad på ett eller flera sätt, så är det värt risken? Är det värt att öppna dig för någon du litar på till 100%, berätta allt du känner, tycker. Låter personen läsa dig som en öppen bok, och verkligen kunna dig utantill? Riskerna med detta är ju att om personen ifråga nu är någon som verkligen är "god" så kommer personen verkligen vara din så kallade själsfrände. Du kommer vara vän med personen resten av ditt liv, du kommer alltid att känna att personen ifråga alltid kommer stå vid din fråga. Men för att detta ska funka så borde personen ifråga ha gjort precis samma sak för dig. Detta resulterar ju i att vi båda skulle vara en och samma person i slutändan, för vi skulle nästintill kunna läsa varrandras tankar. Nu kanske detta låter lite märkligt, men hur många gånger har du inte varit med en vän du verkligen förstår och tänkt "fan, nu kommer han att göra sådär" och så gör personen precis så som du tänkte.
Men låt oss säga att personen ifråga istället vid något tillfälle av erat liv skulle såra dig, eller svika dig. SKulle du inte ta det så personligt att du skulle känna att hela världen är en jävla helveteshåla. För egentligen har du ju sårat dig själv ifrån början på att lita på personen. För den som känner dig såväl vet precis hur den ska såra dig på det sättet som gör ondast. Och alla människor har en sadist i sig, tro mig... du kanske inte vet det men den finns där. Djupare in i vissa än andra, men tro fan den finns där. Så frågan är, ska man verkligen öppna sig så mycket för någon, och riskera att man kommer bli så djupt sårad att varenda andetag är som ett knivhugg i hjärtat?
Det är klart man ska lite på folk, jag mår mentalt dåligt ifall jag inte lyssnar på andras problem, och försöker göra mitt bästa för att trösta eller göra något åt det. Och jag vet att folk skulle göra detsamma emot mig, men jag tror inte att jag är så modig och öppen att jag skulle låta någon komma så nära inpå mig. Det bottnar egentligen inte så att jag inte litar på folk i allmänhet, jag försöker se det bästa i alla. Men om det skulle hända så vet jag att det enbart är mitt fel. Jag lade mitt liv i någon annans händer, och låter den personen indirekt styra hur jag lever. Och tro mig, det är ett jävla ansvar för någon som inte egentligen vet om att den har någon annans liv i sina händer att ta vara på det. För förr eller senare måste man ju ha något argument, slänga ut sig något jävligt onödigt, och vet man vad man ska säga för att såra någon så är det kört. Jag är rätt säker på att någon skulle kunna döda mig mentalt med dom rätta orden.
Men låt oss säga att jag skulle vara en sådan där som hellst inte lyssnar på några andras problem, och inte heller låter någon annan höra mina problem. SKulle inte det göra mig känslokall? Intrycket hade ju varit "den personen vill jag inte ha att göra med, han lever ju inte". För en person som inte utrycker sina känslor på något sätt lever inte för mig.
Hade jag däremot varit den som gärna berättar om allt bara för att jag kan det och tvingar folk att lyssna hade jag ju gjort mig till A: en allmän idiot. B: Någon som alla tror vill ha uppmärksamhet. C: Öppen för en jävla massa känslomässiga attacker.
Sedan har vi personerna som gärna berättar om sina problem men inte lyssnar på andra, eller bara vill få en att tro att dom lyssnar, men egentligen skiter fullständigt i dina problem. Sådanna människor är nog bara rädda för att låta någon få veta något om dom som skulle kunna skada dom själva. Men varför vara rädd för att visa sina kännslor? Det är ju fan mänskligt.
Så vart står jag? Jag skulle säga att jag är en person som mer än gärna lyssnar på problem, jag skulle försöka lösa varenda problem om jag så kunde. Men åh andra sidan så tar jag andras problem för personligt, när någons problem helt plöttsligt blir mitt, vad fan ska jag göra då? Speciellt om jag inte kan lösa det. Men jag fungerar så att jag måste lyssna. Jag kan inte säga nej till någon jag älskar eller är vän med. Det får mig själv att kännas känslokall och död. När det gäller mina egna problem så finns det bara ett fåtal personer jag låter veta mina allra djupaste problem. Dom "ytliga" problemen kan dom som har lust få lyssna på. Men jag är jävligt rädd om mig själv egentligen tror jag, jag ser inte kärlek som det djupaste problemet i mitt liv, fast det berör mig hårt. Jag tror bara att mitt sinne är i ett sorts kaos nu, och jag vet inte vart problemet ligger. Men jag har en vän, en vän som jag verkligen litar på till 100%. Han kan läsa mig som en öppen bok, och jag vet att han aldrig skulle stänga den boken och glömma av den. Men jag har lärt mig att vissa hemligheter borde ingen få veta, för dom skulle nog ingen annan förstå. Och jag tror att alla har den "stora" hemligheten inom sig. Fast många inte ens vet själva vad den är egentligen.
Så vad är det jag egentligen vill säga med det här? Det är mestadels det att du ska vara jävligt glad och rädd över dom du har och älskar. Och dom som älskar dig på ett eller annat sätt. Var glad för att du lever, var glad för att du har problem. Det gör dig till en människa. Och sålänge du finns där när det behövs för dina vänner gör det dig kanske inte nödvändigtvis till en "god" människa, men det gör dig nog så mycket gladare i slutändan. Skulle du dock bara älska att veta allas problem och sedan utnyttja dom för egen vinning så är du ett jävla svin. Och svin finns det många här i världen för. Svinaktigt beteende som är typiskt är att förstöra någon annans dåliga förhållande för egen vinning och svartsjuka. Dock att kanske hjälpa någon ifrån ett dåligt förhållande pga att du vet att det är bättre för den du älskar skulle jag kalla en bra och förstående vän.
Så lev livet, älska, hata, gråt, skratta och var glad för att du är en levande person med kännslor. Och inte en kännslokall person. För det är mänskligt att vara både god och ond. Men om du inte fattar poängen borde du inte ligga på den "onda" sidan. Men du kan aldrig bli älskad av alla. Men lever du för enbart egen vinning så kan du fan dö ensam med. Jag vet vilka jag älskar och tycker om, och dom tänker jag fan leva för varje sekund och varje andetag. Det ger mig styrka. Hur du lever ditt liv har jag inte att göra med, men förstör du för mina vänner så vet du ju nu vad jag kommer tycka om dig...
Jonathan Edeqvist
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/edeqvist/300406053/