november
söndag 22 februari 2009 bild 3/3
|
från vlt-
Jag förstår mig verkligen inte på Håkan Hellström. Här har han i snart tio års tid spelat i varenda källarskrubb, på varenda stadsfestival och varenda sporthall i hela Sverige. Han har frälst svensk pop, släppt tokhyllade skivor och uppfostrat en helgeneration studentrumsromantiker.
Han har dessutom funnit kärleken, fyllt 34 och blivit småbarnspappa. Han är helt enkelt inte skyldig nån nåt längre.
Vad jag då inte fattar är hur han fortfarande kan få varenda ord att låta som det sista han sjöng.
Hur han kan få varenda låt att låta som ett extranummer på Liseberg. Hur kan han fortfarande kan nåla fast hjärtat på utsidan av de allt exklusivare kavajslagen kväll efter kväll.
Hur han kan få romantiska banaliteter i mellansnacken att låta så som visdomar och fortfarande kan sälja in sig själv som en hjärtekrossad drömmare efter alla år av rockstjärneliv.
Man tänker att han borde bli mätt och tråkig någon gång, men på något sätt lyckas han trolla fram den där glädjefnattiga stämningen en söndagskväll i Västerås.
Sådant kräver en stor underhållare. Och sådant kräver ett vansinnigt svängigt sjumannaband. Tillsammans är de den bästa scenunderhållning det här landet har.
Konserten vandrar otvunget och onostalgiskt mellan tidig tonårspop som Känn ingen sorg för mig Göteborg och Vi två 17 år och sen gubbrock som i Inte skyldig nån nåt. De värsta arenarockutsvävningarna från i somras är nedskurna och antalet saxofonsolon känns dessutom helt lagom.
De nya låtarna som lät lite tunga och tråkiga då har hittat sitt sväng. Särskilt fantastiska Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.
Lugnare partier, som Minnen av aprilhimlen tar en gång för alla livet av myten att Hellström inte kan sjunga. Han sjunger den nämligen helt fantastiskt och det är fint att höra hans röst när den för en gångs skull inte försöker överrösta sju rockmusiker. Men någon gitarrist är han däremot vetrkligen inte, men det gör liksom inget.
Okej, kvinnan bredvid mig somnar efter halva konserten och sällskapet tonårstjejer på min andra sida tjatar om att det är tråkigt och går innan extranumret så det här är ett högst subjektivt omdöme: Håkan Hellström är så jävla bra, den här konserten kommer jag leva på länge.
Jag förstår mig verkligen inte på Håkan Hellström. Här har han i snart tio års tid spelat i varenda källarskrubb, på varenda stadsfestival och varenda sporthall i hela Sverige. Han har frälst svensk pop, släppt tokhyllade skivor och uppfostrat en helgeneration studentrumsromantiker.
Han har dessutom funnit kärleken, fyllt 34 och blivit småbarnspappa. Han är helt enkelt inte skyldig nån nåt längre.
Vad jag då inte fattar är hur han fortfarande kan få varenda ord att låta som det sista han sjöng.
Hur han kan få varenda låt att låta som ett extranummer på Liseberg. Hur kan han fortfarande kan nåla fast hjärtat på utsidan av de allt exklusivare kavajslagen kväll efter kväll.
Hur han kan få romantiska banaliteter i mellansnacken att låta så som visdomar och fortfarande kan sälja in sig själv som en hjärtekrossad drömmare efter alla år av rockstjärneliv.
Man tänker att han borde bli mätt och tråkig någon gång, men på något sätt lyckas han trolla fram den där glädjefnattiga stämningen en söndagskväll i Västerås.
Sådant kräver en stor underhållare. Och sådant kräver ett vansinnigt svängigt sjumannaband. Tillsammans är de den bästa scenunderhållning det här landet har.
Konserten vandrar otvunget och onostalgiskt mellan tidig tonårspop som Känn ingen sorg för mig Göteborg och Vi två 17 år och sen gubbrock som i Inte skyldig nån nåt. De värsta arenarockutsvävningarna från i somras är nedskurna och antalet saxofonsolon känns dessutom helt lagom.
De nya låtarna som lät lite tunga och tråkiga då har hittat sitt sväng. Särskilt fantastiska Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.
Lugnare partier, som Minnen av aprilhimlen tar en gång för alla livet av myten att Hellström inte kan sjunga. Han sjunger den nämligen helt fantastiskt och det är fint att höra hans röst när den för en gångs skull inte försöker överrösta sju rockmusiker. Men någon gitarrist är han däremot vetrkligen inte, men det gör liksom inget.
Okej, kvinnan bredvid mig somnar efter halva konserten och sällskapet tonårstjejer på min andra sida tjatar om att det är tråkigt och går innan extranumret så det här är ett högst subjektivt omdöme: Håkan Hellström är så jävla bra, den här konserten kommer jag leva på länge.
Kommentera bilden
5 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/eelincarlsson/335449116/
Visa toppen
Visa sidfoten