June
Friday 5 March 2010 photo 1/1
|
bilderna kommer fortfarande upp i mitt huve, bilderna från dagen som fick min familj att rasa ihop.
dagen då allt gick åt helvete, den dagen då fasaden rasade.
muren vi hade byggt upp för att skydda varandra, skydda varandra som en familj gör.
den sprack ovanligt lätt och stenblocken slog hårt i marken.
ingen visste vad som skulle hända, bara att inget längre skulle bli som förrut.
den sommaren var den värsta i mitt liv, det värsta jag upplevt.
farfar dog, farmor tappade greppet och släkten blev uppdelad..
ryktena spreds fort som fan, dom nådde dom flesta på mindre än 1 dag.
det gjorde det bara svårare, svårare att komma tillbaka till verkligheten och den lyckan som vi en gång delade.
vi flyttade åt vars ett håll, och det förblev så.
jag och syster bestämde oss för att bo hos mamma, efter som vi tyckte att hon behövde oss, hon behövde någon som stöttade henne.
i flera månader kunde jag sitta upp i sängen och höra min mamma gråta, det fanns nätter när hon skrek, dom nätterna trodde jag aldrig vi skulle klara av, med tiden blev gråten färre, men ilskan blev till hat, hat på fel personer, mamma jag vet att du egentligen inte menade att ta ut det på mig, mig&min syster, men det blev väl uppenbart, att vi skulle drabbas.
syster orkade inte mer, och skrev en lapp sen försvann hon, flyttade ner till pappa, kvar var vi, jag&mamma, krossade.
jag träffade min pappa inte på sjukt länge, ca 6 månader, ändå bodde han inte långt bort, 2 km kanske, 10 minuter med cykel, 30 minuters gångväg.
vi kämpade vidare, kom en bit på vägen men lika fort var vi tillbaka på ruta ett, gråten ökade igen och skriken blev högre. ilskan&hatet växte fortare och fortare. innan var vi två som fick stå ut med det, vi klarade det tillsammans, ett tag, men det bröt ner oss extremt mycket, nu var det bara jag kvar, jag själv 12 år.
jag fick ständigt höra en massa skitsnack om min pappa, av en massa olika personer. vilken idiot han var, och hur min mamma någonsin hade kunnat bo med han, men ni vet inte, ni vet inte alls hur min pappa är.
han tar emot extremt mycket, men klarar det, han är otroligt stark, genom att se hans styrka, blev jag starkare, jag vågade säga till att det var fel. jag fick även höra hur mycket dom uppskatade min insats, att jag klarade av att säga emot min pappa som jag gjorde, jag sa att jag inte ville komma till han för att jag ville stanna hos mamma för att hon behövde mig, men nu i efterhand vet jag att min pappa behövde mig exakt likamycket. folk berömde mig som en hjälte, en hjälte som stog upp för vad hon tyckte men innerst inne visste jag att det jag gjorde var fel, jag visste att jag ville bo hos pappa, jag visste att jag hade mått bättre av att bo på båda ställena, men rädslan för att förlora min mamma var ännu större.
på tal om min mamma känner jag inte en mycket starkare, hon har gått igenom sinnesjukt mycket, sjukdomen, skilsmässan och mig..
jag är inte världens bästa dotter, det vet jag.
jag vet att du vill att jag ska öppna mig, och snacka med dig som jag gjorde innan.
men jag orkar inte längre, gav upp för länge sen, såren läker aldrig.
men du ska veta att innerst inne älskar jag dig något sinnesjukt, även fast jag inte visar det lika ofta längre, tårarna rinner ner för kinden, jag vet inte var jag ska ta vägen..
med åren blev jag starkare, även min syster, efter 1 ½ år utan att snacka med mamma tog hon steget, hon snackade med mamma lite ibland. och bandet som en gång klipptes börjades med jämna mellan rum limmas ihop igen, kärleken dom en gång i tiden kände för varandra var påväg tillbaka.
skit snacket finns fortfarnade kvar, och det går fortfarande ut över mig,
jag har blivit ett fotbollsplank, en brevduva.
jag klarar snart inte mer, jag orkar verkligen inte.
jag kan gråta mig till sömns, även fast jag vet att inget kommer bli bättre,
min styrka har försvagats och jag orkar inte stå upp längre...
dagen då allt gick åt helvete, den dagen då fasaden rasade.
muren vi hade byggt upp för att skydda varandra, skydda varandra som en familj gör.
den sprack ovanligt lätt och stenblocken slog hårt i marken.
ingen visste vad som skulle hända, bara att inget längre skulle bli som förrut.
den sommaren var den värsta i mitt liv, det värsta jag upplevt.
farfar dog, farmor tappade greppet och släkten blev uppdelad..
ryktena spreds fort som fan, dom nådde dom flesta på mindre än 1 dag.
det gjorde det bara svårare, svårare att komma tillbaka till verkligheten och den lyckan som vi en gång delade.
vi flyttade åt vars ett håll, och det förblev så.
jag och syster bestämde oss för att bo hos mamma, efter som vi tyckte att hon behövde oss, hon behövde någon som stöttade henne.
i flera månader kunde jag sitta upp i sängen och höra min mamma gråta, det fanns nätter när hon skrek, dom nätterna trodde jag aldrig vi skulle klara av, med tiden blev gråten färre, men ilskan blev till hat, hat på fel personer, mamma jag vet att du egentligen inte menade att ta ut det på mig, mig&min syster, men det blev väl uppenbart, att vi skulle drabbas.
syster orkade inte mer, och skrev en lapp sen försvann hon, flyttade ner till pappa, kvar var vi, jag&mamma, krossade.
jag träffade min pappa inte på sjukt länge, ca 6 månader, ändå bodde han inte långt bort, 2 km kanske, 10 minuter med cykel, 30 minuters gångväg.
vi kämpade vidare, kom en bit på vägen men lika fort var vi tillbaka på ruta ett, gråten ökade igen och skriken blev högre. ilskan&hatet växte fortare och fortare. innan var vi två som fick stå ut med det, vi klarade det tillsammans, ett tag, men det bröt ner oss extremt mycket, nu var det bara jag kvar, jag själv 12 år.
jag fick ständigt höra en massa skitsnack om min pappa, av en massa olika personer. vilken idiot han var, och hur min mamma någonsin hade kunnat bo med han, men ni vet inte, ni vet inte alls hur min pappa är.
han tar emot extremt mycket, men klarar det, han är otroligt stark, genom att se hans styrka, blev jag starkare, jag vågade säga till att det var fel. jag fick även höra hur mycket dom uppskatade min insats, att jag klarade av att säga emot min pappa som jag gjorde, jag sa att jag inte ville komma till han för att jag ville stanna hos mamma för att hon behövde mig, men nu i efterhand vet jag att min pappa behövde mig exakt likamycket. folk berömde mig som en hjälte, en hjälte som stog upp för vad hon tyckte men innerst inne visste jag att det jag gjorde var fel, jag visste att jag ville bo hos pappa, jag visste att jag hade mått bättre av att bo på båda ställena, men rädslan för att förlora min mamma var ännu större.
på tal om min mamma känner jag inte en mycket starkare, hon har gått igenom sinnesjukt mycket, sjukdomen, skilsmässan och mig..
jag är inte världens bästa dotter, det vet jag.
jag vet att du vill att jag ska öppna mig, och snacka med dig som jag gjorde innan.
men jag orkar inte längre, gav upp för länge sen, såren läker aldrig.
men du ska veta att innerst inne älskar jag dig något sinnesjukt, även fast jag inte visar det lika ofta längre, tårarna rinner ner för kinden, jag vet inte var jag ska ta vägen..
med åren blev jag starkare, även min syster, efter 1 ½ år utan att snacka med mamma tog hon steget, hon snackade med mamma lite ibland. och bandet som en gång klipptes börjades med jämna mellan rum limmas ihop igen, kärleken dom en gång i tiden kände för varandra var påväg tillbaka.
skit snacket finns fortfarnade kvar, och det går fortfarande ut över mig,
jag har blivit ett fotbollsplank, en brevduva.
jag klarar snart inte mer, jag orkar verkligen inte.
jag kan gråta mig till sömns, även fast jag vet att inget kommer bli bättre,
min styrka har försvagats och jag orkar inte stå upp längre...
Comment the photo
Finns alltid när du behöver mig! Bara smsa elr ring . Kommer alltid stödda dig oavsätt vad... <3333§§§
du får aldrig ge upp, du är stark, tillräckligt stark.
du klarar det det vet jag, och jag kommer alltid finnas till hands det vet du.
jag älskar dig frida, min älskade syster!
<3
jag finns hjärtat !<3
<3<3<3<3<3
men problemet är, att jag vet inte vem jag är själv längre..
47 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/eemmasfrida/440764420/
Visa toppen
Show footer