<p style="margin: 0cm 0cm 0pt;">Du föds, du blir älskad, du dör. Det är livets tuffa gång. Många gånger sitter jag för mig själv och tänker på livet, på döden. Alla ska vi någon gång försvinna, men varför? Varför ska man behöva lämna den trygga verklighet man lever i och ge sig in i något så främmande som döden? Vad är meningen med livet egentligen? Varför får just jag leva? Det finns tusen frågor, men inte ett ända svar. Jag ryser av obehag i hela kroppen vid tanken på döden. Man vet att man en dag måste lämna allt bakom sig, den plats som alltid välkommnat dig med öppna armar, en dag är du helt enkelt inte välkommen längre. Allt tas i från dig och du blir till ingenting. Döden skrämmer mig, det gör den, men jag lugnar mig alltid med att det är en evighet kvar till slutet, då jag tvingas packa min väska, ta farväl och bege mig till en plats jag inte känner till. Men samtidigt kan du inte veta säkert. Det kan vara din tur i morgon eller nästa vecka, därför är det viktigt att ta vara på den tiden som är här och nu. Hålla ett stadigt grepp om tyglarna och leva livet nu, nu när man har chansen. Försöka tänka bort alla negativa stunder och istället spara dom positiva. Dom som faktiskt gör dig glad. Jag har själv svårt för det även om jag är medveten om att det inte bara skadar mig själv, utan alla människor i min omgivning. Ta hand om er, lova mig det.

text skriven av emelie block 7 november 2007

det var ändå ganska fint skrivet av mig, tänk att jag en
gång hade sådan fantasi.

ja faktiskt, jävligt sant.