Saturday 28 November 2009 photo 4/37
|
Min Lillebror Emil Joohansson.
Jag vet att man kanske inte ska vara så nära sitt syskon.
Men mellan dig och mig fanns de ett band, som ingen kunna klyppa av.
Du kunna alltid komma till mig när de var svårt, elr om du bara ville snacka elr leka.
Så länge vi fanns där tillsammans var vi glada.
Så länge vi såg varandra fick vi alltid ett leende.
Jag minns dagen då du kom till, du låg där i mammas famn.
Du var så liten, tyckte jag, så liten å svag.
Men dagen, dagen då jag fick ha dig i min famn, lovade jag dig någe:
Jag kommer för all fammtid att beskydda dig!
Och de gör jag än.
De har nu gått 16 år nio månader och några dagar, sen den magnefika dagen.
Och jag håller det än.
Innan dagen du kom, kände jag en stor saknad inom mig.
En saknad som jag trodde ingen skulle få bort.
Men min Lillebror, de fick du.
Dagen då du föddes, var en fantastisk dag, finns inget bättre.
Och du pratade alltid med mig, vad de än var.
Du kom alltid till mig när du drömde hämska saker.
När du grät, kom du och ville ha tröst av mig, och jag fanns där.
Ja 24/7, och de gör jag nu med.
Men nu, varför kan du inte prata?
Varför söker du inte mig mer?
Jag vet att de som händer nu sårar dig inombords.
Men du kommer ej till mig.
Du pratar inte med någon, elr får en axel att gråta mot.
Och när jag ser dig, om jag gör de, ser jag sorg i din blick.
Och de gör ont inom mig.
För jag ska ju beskydda dig.
Jag vill aldrig att blöta tårar ska rinna ner för dina kinder,
elr inom dig.
Men nu finns du inte här.
Du är borta. Du vill inte prata mer.
Men min lillebror, snälla, förstå, jag finns här!
Och jag kommer för evigt att göra de.
Du är ju de bästa jagf har i mitt liv.
Om vi inte har varandra, klarar vi oss då?
Jag vet att man kanske inte ska vara så nära sitt syskon.
Men mellan dig och mig fanns de ett band, som ingen kunna klyppa av.
Du kunna alltid komma till mig när de var svårt, elr om du bara ville snacka elr leka.
Så länge vi fanns där tillsammans var vi glada.
Så länge vi såg varandra fick vi alltid ett leende.
Jag minns dagen då du kom till, du låg där i mammas famn.
Du var så liten, tyckte jag, så liten å svag.
Men dagen, dagen då jag fick ha dig i min famn, lovade jag dig någe:
Jag kommer för all fammtid att beskydda dig!
Och de gör jag än.
De har nu gått 16 år nio månader och några dagar, sen den magnefika dagen.
Och jag håller det än.
Innan dagen du kom, kände jag en stor saknad inom mig.
En saknad som jag trodde ingen skulle få bort.
Men min Lillebror, de fick du.
Dagen då du föddes, var en fantastisk dag, finns inget bättre.
Och du pratade alltid med mig, vad de än var.
Du kom alltid till mig när du drömde hämska saker.
När du grät, kom du och ville ha tröst av mig, och jag fanns där.
Ja 24/7, och de gör jag nu med.
Men nu, varför kan du inte prata?
Varför söker du inte mig mer?
Jag vet att de som händer nu sårar dig inombords.
Men du kommer ej till mig.
Du pratar inte med någon, elr får en axel att gråta mot.
Och när jag ser dig, om jag gör de, ser jag sorg i din blick.
Och de gör ont inom mig.
För jag ska ju beskydda dig.
Jag vill aldrig att blöta tårar ska rinna ner för dina kinder,
elr inom dig.
Men nu finns du inte här.
Du är borta. Du vill inte prata mer.
Men min lillebror, snälla, förstå, jag finns här!
Och jag kommer för evigt att göra de.
Du är ju de bästa jagf har i mitt liv.
Om vi inte har varandra, klarar vi oss då?
2 comments on this photo