April
Thursday 31 December 2009 photo 1/2
|
Årets skiva 2009
Dredg - The Pariah, The Parrot, The Delusion
Detta är skivan jag har spenderat mest tid med detta året, utan tvekan. Kanske inte helt oväntat att jag sätter Dredg's fjärde full-längdare som årets bästa platta. Dredg är enligt mig ett av dem bästa banden som är aktiva idag. Denna platta är ett mästerverk från första sekunderna i Pariah till sista tonerna av Horizon.
Jag minns själv första gången jag hörde plattan, jag var påväg hem från min mors lägenhet, till min och Lindas. Jag hade precis laddat in skivan på min iPOD (har köpt den två gånger sen dess) och sekunden refrängpartiet i Pariah öppnades upp, var jag tvungen och sätta mig ner. Jag satt på en parkbänk och lyssnade igenom skivan från början till slut två gånger, innan jag fortsatte gå hem.
Detta är musik i konstform av högsta graden. Det bygger på stämning, det spelar på känslor hos lyssnaren. Vad Dredg lyckas med, olikt många andra band som försöker sig på ett liknande bravader, är att dem har låtar som faktiskt sätter sig även hos den lättsamme lyssnaren. Även om det låter komplicerat för en generation som omfamnar Dead By April, hjärndöd klubbmusik och hemsk svenne-rap. De flesta kan faktiskt gilla Dredg, det kräver ingenting utav en människa för att tycka att en låt av Dredg är bra. Inte alla låtar, men här finns låtar på denna skivan som man faktiskt hade kunnat spela i bakgrunden på Carlings utan att någon hade ställt några frågor. I vanliga fall är detta en dålig sak, men Dredg kommer undan med det. Det känns nämnligen aldrig plastigt, kommersiellt eller tillgjort. De har hittat ett odödligt mellanläge. Allting följer en röd tråd och det ligger tanke bakom varje textrad, trumkomp och arrangemang.
På The Pariah, The Parrot, The Delusion landar Dredg någonstans mellan soundet på senaste major-label släppta plattan Catch Without Arms och åtta år gamla, kultförklarade El Cielo. Det vill säga, detta är en skiva som ingen Dredg-fan blir besviken av, men som samtidigt kan locka nya lyssnare.
Dredg representerar allt jag älskar med musik. Detta är på riktigt. Detta är, enligt mig, årets utan tvekan bästa platta. Den får dig att känna dig lycklig, deprimerad, hoppfull och komplett på en och samma gång. När sista låten ringer ut, får du känslan av att ett liv är över. Inte slit my wrist emo-suicide, utan mer att det berättas om en person som är klar med sin existens, kanske pga ålder, pga sjukdom, pga eget val. Även om det låter hur sorgligt som helst så accepterar man det och jag känner mig på något konstigt sätt nöjd och komplett när Dredg låter en liv pasera i revy sekunderna innan skivan är slut. Det är iaf känslan jag får. Det känns ganska oslagbart att bli så pass påverkad av musik. Därför var detta ingenting jag behövde fundera på. Dredg är ett av världens bästa band och The Pariah, The Parrot, The Delusion är årets bästa skiva, och en av 2000-talets.
Tröstpris:
Every Time I Die - New Junk Aestethic
Thrice - Beggers
Converge - Axe To Fall
Biffy Clyro - Only Revolutions
Cave In - Planets Of Old EP
He Is Legend - It Hates You
Mos Def - The Ecstatic
Mutemath - Armistice
Poison The Well - Tropic Rot
Dredg - The Pariah, The Parrot, The Delusion
Detta är skivan jag har spenderat mest tid med detta året, utan tvekan. Kanske inte helt oväntat att jag sätter Dredg's fjärde full-längdare som årets bästa platta. Dredg är enligt mig ett av dem bästa banden som är aktiva idag. Denna platta är ett mästerverk från första sekunderna i Pariah till sista tonerna av Horizon.
Jag minns själv första gången jag hörde plattan, jag var påväg hem från min mors lägenhet, till min och Lindas. Jag hade precis laddat in skivan på min iPOD (har köpt den två gånger sen dess) och sekunden refrängpartiet i Pariah öppnades upp, var jag tvungen och sätta mig ner. Jag satt på en parkbänk och lyssnade igenom skivan från början till slut två gånger, innan jag fortsatte gå hem.
Detta är musik i konstform av högsta graden. Det bygger på stämning, det spelar på känslor hos lyssnaren. Vad Dredg lyckas med, olikt många andra band som försöker sig på ett liknande bravader, är att dem har låtar som faktiskt sätter sig även hos den lättsamme lyssnaren. Även om det låter komplicerat för en generation som omfamnar Dead By April, hjärndöd klubbmusik och hemsk svenne-rap. De flesta kan faktiskt gilla Dredg, det kräver ingenting utav en människa för att tycka att en låt av Dredg är bra. Inte alla låtar, men här finns låtar på denna skivan som man faktiskt hade kunnat spela i bakgrunden på Carlings utan att någon hade ställt några frågor. I vanliga fall är detta en dålig sak, men Dredg kommer undan med det. Det känns nämnligen aldrig plastigt, kommersiellt eller tillgjort. De har hittat ett odödligt mellanläge. Allting följer en röd tråd och det ligger tanke bakom varje textrad, trumkomp och arrangemang.
På The Pariah, The Parrot, The Delusion landar Dredg någonstans mellan soundet på senaste major-label släppta plattan Catch Without Arms och åtta år gamla, kultförklarade El Cielo. Det vill säga, detta är en skiva som ingen Dredg-fan blir besviken av, men som samtidigt kan locka nya lyssnare.
Dredg representerar allt jag älskar med musik. Detta är på riktigt. Detta är, enligt mig, årets utan tvekan bästa platta. Den får dig att känna dig lycklig, deprimerad, hoppfull och komplett på en och samma gång. När sista låten ringer ut, får du känslan av att ett liv är över. Inte slit my wrist emo-suicide, utan mer att det berättas om en person som är klar med sin existens, kanske pga ålder, pga sjukdom, pga eget val. Även om det låter hur sorgligt som helst så accepterar man det och jag känner mig på något konstigt sätt nöjd och komplett när Dredg låter en liv pasera i revy sekunderna innan skivan är slut. Det är iaf känslan jag får. Det känns ganska oslagbart att bli så pass påverkad av musik. Därför var detta ingenting jag behövde fundera på. Dredg är ett av världens bästa band och The Pariah, The Parrot, The Delusion är årets bästa skiva, och en av 2000-talets.
Tröstpris:
Every Time I Die - New Junk Aestethic
Thrice - Beggers
Converge - Axe To Fall
Biffy Clyro - Only Revolutions
Cave In - Planets Of Old EP
He Is Legend - It Hates You
Mos Def - The Ecstatic
Mutemath - Armistice
Poison The Well - Tropic Rot
Comment the photo
The Chariot - Wars And Rumours Of Wars?
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/effloresce/434207350/
Visa toppen
Show footer