Ibland så finner jag inga ord som beskriver hur jag egentligen känner,
hur allt egentligen går runt runt i mitt huvud.. ibland så märks det ingen skillnad och ibland är mina dagar lika långa som mina nätter.
Men att förklara detta för någon går inte, jag försöker att beskriva min känsla, men ingen förstår.
Jag har ofta frågat mig själv, varför allt slutar på olika sätt.. kan inte allt bara sluta lyckligt någon gång.
Ibland så kan jag känna en längtan efter något som jag saknar, å när den längtan täcks så minns jag hur den va, att jag egentligen bara tänkte tillbaka på hur det kunde ha varit å inte hur det nu är..
Svårt att förklara hur jag menar men ibland är allt så fel för mig, ibland så kan man se i mina ögon att jag är en sådan person som har väldigt mycket inom mig, och man kan se hur gärna det vill komma ut, men så fort man ska förklara för någon hur man egentligen tänker så kommer det inga ord ut, dom lixom stannar där inne endå.. även om man vill pratamed någon så vill man egentligen inte de, för det är kanske en svår sak arr prata om, det finns saker som jag inte ens har sagt till min bästa vän och det vill jag egentligen, men är nog rädd,, vet inte hur jag ska säga, vet inte hur hon ska reagera, inget dumt om henne eller något utan saker som berör mig och som står mig väldigt långt in på hjärtat, men att komma hela vägen till mitt hjärta kan ta en evighet innan man riktigt egentligen vet vem jag e, att ens försöka komma så nära mitt hjärta går nog inte, jag kan prata om saker det kan jag men inte om allt, saker som verkligen har berört mig, saker som verkligen har sårat mig, eller saker som fortfarande sårar mig.. aja.. nu pratar jag för mycket tycker jag.. hehe

Men den känslan som finns ibland.. den är helt enkelt obeskrivlig men den finns där och jag kan inte göra något åt de.

finns för dig och det vet du!